Vad gör man då?

I går, utanför Mardan i nordvästra gränsprovinsen och i stamområdena i Malakand frågade sig de jordlösa bönderna jag intervjuade: vad gör man då markägaren vill avhysa en från den mark som ens familj har brukat i fyra generationer men aldrig ägt? Vad gör man då världsmarknadspriset på ens huvudgrödor vänder ner, men priserna på mat, gödsel och bränsle skjuter i höjden? Vad gör man då två sockerrörsskördar i rad slås ut av pest och tobaksskörden regnar bort och man inte har råd att betala tillbaka lånen som man tar för att överleva? Vad gör man när politikerna själva är markägare, byråkratin kan köpas av den som har pengar, och polisen likaså? Vad gör man när man inte har råd att skapa ett politiskt parti för att driva sina frågor? Vad gör man när arbetskontrakten i städernas fabriker är så osäkra att om man antar dem riskerar man snart att förlora både marken man just lämnat och jobbet man just tagit? Vad gör man då knappt några pengar satsas på vägar, sjukvård och skolor i ens by? Ett fåtal väljer att lyssna till de religiösa fundamentalisterna och deras visioner om rättvisa och jämlikhet i en korrupt värld. Andra väljer att komma samman, organisera sig, stå emot, och ja faktiskt, kämpa för revolutionen. De allra flesta håller sig till sitt, skrattar, gråter, försöker fortsätta som förr, och dör tysta dödar.

Lahore Lahore Hain

Just hemkommen från en resa till Lahore. Du kan fråga vem som helst i Lahore om hur de upplever sin stad och du får svaret ‘Lahore Lahore hain’. Lahore är Lahore. Nog är det en goddag-yxskaft-slogan av typen ‘Enköping: Sveriges närmaste stad’. Men samtidigt, jag måste hålla med: Lahore är Lahore. Här finns allt. Under torsdagnatten såg jag den stumme Papu Saeen, eller Papu Dholchee, och hans trumslagare i en oförglömlig och svettig sufiseans bland de rosenbladsbeströdda och smyckade gravarna i Shah Jamal. På fredagen intervjuade jag jordlösa bönder som kämpar för rätten att äga den mark som deras förfäder tog i bruk för 150 år sedan. I Lahore finns all glädje och sorg, all materialism och andlighet, all solidaritet och egenkärlek som livet kan erbjuda. Lahore Lahore hain.

Pakistans Sonia Gandhi

Pakistans olycka stavas Asif Ali Zardari. Benazir Bhuttos änkling har skickligt manövrerat sig fram till att bli landets mäktigaste man. Han tog över partiledarskapet genom att vifta framför TV-kamerorna med ett handskrivet testamente strax efter mordet på Benazir. Zardari gjorde en Sonia. D.v.s. han valde att likt det indiska Kongresspartiets ledare Sonia Gandhi, inte ställa upp i val. Istället fortsatte han styra i bakgrunden. Men problemet med liknelsen är att många ville ha Sonia, men ingen – varken väljarna eler hans eget parti - ville ha Zardari. Tråkigt nog är Pakistans mäktigaste man bortom allt ansvarsutkrävande.

Packa väskor och bryta upp

Jag börjar förbereda mig inför att åka tillbaka till Sverige. Jag känner ingen hemlängtan. Jag känner ingen längtan efter att återigen bryta upp från en tillvaro jag tycker om. Det har blivit en del sånt de senaste åren. Och det kommer bli mer framöver. Allt oftare frågar jag mig hur sentimentalitet och äventyr kan förenas i ett och samma liv. Det finns någonting tilldragande i en tillvaro i rörelse. Nya platser och starka upplevelser hjälper mig att bättre förstå den värld som är min och som jag inte vill stänga ute. Men det är lätt att tappa närvaro och djup i ett liv i rörelse. Alla som vistats bland resande människor vet att de helst pratar om är varifrån de just kom – och vart de ska härnäst. De erkänner gärna att det är meningsfullt att känna tillhörighet och förtrolighet till en plats, ett hem, en tillvaro. Men de vet inte till vad. De känner sig som mest hemma i rörelsen som sådan.

Ett snöpligt slut?

Aldrig har så många marscherat så långt för att uppnå så lite. Efter att ha anlänt till Islamabad på fredagkvällen, upplöstes Den Långa Marschen kl 5 på lördagmorgonen. Av allt tal om att sittstrejka på ‘Parade Ground’ i centrala Islamabad tills dess de av Musharraf sparkade domarna från högsta domstolen återinsattes, blev intet. Tidigt på lördageftermiddagen landade jag på Parade Ground, efter en svettig cykeltur genom Islamabad. Jag hade förväntat mig att se trötta studenter, jurister och politiska aktivister ta igen sig efter nattens sång, dans och politiska slagord. Jag trodde att jag skulle få se juristernas svarta fanor blanda sig med Jamaat Islamis gröna och någon enstaka röd vimpel från Labour Party Pakistan. Medierna rapporterade under fredagkvällen om brandtal om kampen för frihet och medborgeliga rättigheter. Om demokratiska värden och välfärd. Rapporterna beskrev 100 000 hurrande människor - övertygade om att fredligt stå upp för sin demokrati. Jag hade förväntat mig att se pakistans civila samhälle hålla ut också på lördagen. Men allt jag såg var poliser som vilade i trädskuggan. Jag såg män stapla stolar och rulla ihop mattor, montera ner högtalare, rulla ihop taggtråd. Allt skräp var redan uppsopat och ivägskyfflat. Det enda som avslöjade fredagens massmöte var en envist kvardröjande doft av urin. Alla andra tecken på de bil- och busslaster av aktivister från Lahore, Multan, Karachi och Peshawar som hade trängts och trotsat hoten om självmordsattentat och polisens övervåld var ihoppackade, bortsopade, näst intill glömda. Och PPP-regeringen har inte gjort några nya tillkännagivanden som tyder på att de överväger demonstranternas krav. Musharraf fortsätter att tala i skägget om sin framtid. Allt är som vanligt. En viktig chans till förändring verkar taktlöst dribblas bort.

Den Långa Marschen

Islamabad håller andan inför Den Långa Marschen. Jurister, politiska partier, studentorganisationer, religiösa grupper och fackföreningar har samlats för att ta sig från söder till norr och visa sitt missnöje. Det har talats mycket, och under lång tid, om Den Långa Marschen. Först ville Benazir och andra genom marschen rikta udden mot Musharraf för hans egenmäktiga sätt att köra över demokratiska institutioner. Efter hennes död är det istället mot parlamentet och delar av hennes PPP som rösterna höjs. Varför förhalar de återinsättandet av de domare som Musharraf lät sparka, frågar man sig nu. Men alla grupperingar i marschen följer förstås sina egna dagordningar. Det är ju trots allt väldigt lite som förenar Jamaat Islamia med Labour Party Pakistan. Men hur som helst, sedan i måndags rör de sig långsamt tillsammans i en ringlande bil och busskaravan på väg mot Lahore, och sen Islamabad. Man frågar sig nu: vad händer på torsdag när denna löst sammanhållna klump av det civila samhället rullar in här i stan? Vilka är missnöjda över vad? Vem vädrar våldsamheter? Hur genuint är budskapet? Återstår att se. Och först på måndag kan vi börja andas ut.

Inte rädd - men osäker

Ni har frågat mig om jag är rädd. Nej, jag är inte rädd, men jag känner mig osäker. Terrorns syfte är att sprida skräck och oreda genom spektakulära attentat. Terrorn kan komma nära, den är obehagligt intim. Utan förvarning kom den till vårt kvarter. Den påverkade våra privata ytor. Dammet från explosionen låg över våra skivor, våra möbler. Glassplitter från sprängda rutor låg i vår säng. Terrorn är beräknande. Även om varje enskild attack kan verka urskillningslös, är den oftast - då den är satt i systematik - ganska precis i sin inriktning. Just nu, i Pakistan är det säkerhetsapparaten som är mest utsatt. Militärens intensiva men för omvärlden stängda krig i nordvästra pakistan får konsekvenser runt om i landet. Hittills har attentaten mot utlänningar varit relativt få. Jag tror inte att de kommer att öka. Men när mat- och energikrisen fortsätter in i sommarhettan kan människors missnöje söka sig hittills outnyttjade kanaler för sitt utlopp.