Murree

Murree ligger en och en halv timme norr om Islamabad. Förr var det en s.k 'hill station' dit britterna åkte för att vila ut och andas frisk luft.
Nu äger militären en stor del av marken. En del av den säljs eller hyrs ut till den pakistanska överklassen. De, i sin tur, bygger sina sommarhus här och åker hit när det är som varmast i Islamabad och Rawalpindi.

Anna och jag vandrade upp för ett berg så att vi hade utsikt över North West Frontier Province. Klara dagar kan man se in i Kashmir.

Lastbilarnas färger och motiv berättar om varifrån i Pakistan de kommer.

Ja, men...syndromet

Två välkända debattörer har nyligen publicerat sig i den engelskspråkiga dagstidningen Dawn. Deras budskap är detsamma: varför fördömer inte den utbildade medelklassen här förbehållslöst det religiösa våldet? Irfan Husain (27/10) beskriver i sin artikel det han kallar för ’Ja, men… syndromet’. Varför, undrar han, kommenteras t.ex. självmordsattentaten mot Benazir Bhutto, med ett ’ja, det är avskyvärt, men hon skulle ha lyssnat till rådet att komma tillbaka senare i höst’ eller ’ja…men hon skulle inte ha bussat dit människor vars säkerhet inte kunde garanteras’. Samma fråga, om än mer tillskruvad, ställer sig Pervez Hoodbhoy (21/10). Han knyter an till striderna i Waziristan och undrar varför inte de sekulära krafterna i Pakistan ställer sig bakom militären i dess kampanj – utan reservationer? Svaren bör nog sökas på olika håll. Men jag vill peka på någonting grundläggande: här har den politiska sfären alltför liten autonomi.

Varför? För det första, efter år som en av de många ’heta fronterna’ i vad en liten del av jordens befolkning upplevde som det ’kalla kriget’, är den indirekta utländska inblandningen i historiska skeenden i Pakistan stor. Utvecklingen i regionen upprätthåller denna utländska indirekta inblandning i politiska, militära och ekonomiska frågor. För det andra, ekonomiska ojämlikheter avspeglar sig i politiskt inflytande. Och den som kommer till makten ser till att stödja de intressen som behövs stödjas för att fortsätta regera. Den brittiska koloniala statens byråkrati byggdes upp efter just denna princip. Att få stöd av industrialisterna i Karachi, klanledarna i bergstrakterna och de stora markägarna i Punjab var viktigt för upprätthålla det koloniala styret i denna del av imperiet. De nationella eliterna ärvde dessa strukturer, och gjorde lite för att förändra dem.

Den utbildade medelklassen avskyr det samhälle de militanta religiösa vill skapa. Men samtidigt utgör denna våldsamma kamp, på ett snedvridet sätt, en förändringskraft mot dessa båda uttryck. Kanske är det en av anledningarna till att medelklassen inte reservationslöst tågar mot det religiösa våldet. Men resultatet av ’ja, men…syndromet’ blir istället ett kortsiktig och farligt hummande.

Bhuttos hemkomst ökar splittringen

Publicerad i Svenska Dagbladet - Kommentar, 23 oktober 2007.

http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kommentar/artikel_522073.svd

Irakkriget och liberalismens paradoxer

Publicerad i Svenska Dagbladet - Under strecket, 19 oktober 2007.

http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_510069.svd

Brev från Pakistan

Söndag, 14 oktober
Vad händer i Waziristan? Det verkar som om militären bombar byarna urskillningslöst från stridsflygplan och helikoptrar. Hundratals människor flyr. Men det är en paradoxal bild som framtonar. Den pakistanska militären har länge stridit halvhjärtat i Waziristan. Soldater har deserterat, ordervägrat – och sedan blivit kidnappade i hundratals av stridande islamister. Samtidigt har de utländska jihadisterna, främst uzbeker, på senare tid mötts med kalla handen av lokala klanledare. Kanske kan inte längre denna självutnämnda gerilla röra sig som fisken i vattnet, som Mao sa, alltså smälta in i byarna utan någon som helst friktion. Folket i Waziristan kanske inte längre är dess garant och säkerhet. Därför är militärens tillämpning av den klassiska modellen av militär motreaktion: att dränera vattnet, d.v.s. döda byborna såväl som militanta jihadister utan hänsyn, alldeles särskilt olycklig. Om det nu fanns ett lokalt motstånd mot de militanta islamisterna blir det inte hjälpt av att militären, om än på kort sikt, utgör ett ännu större hot mot människorna i Waziristan.

Brev från Pakistan

Söndag, 7 oktober
Presidentvalet gick lugnt till. Musharrafs sammanräknade andel på ca. 98 procent av rösterna från de olika parlamenten, måste ses mot bakgrund av att en stor del av rösterna aldrig kastades eftersom delar av oppositionen vägrade att rösta. Men själva presidentvalet utgör inte den egentliga prövningen för Musharraf. Den sker istället i högsta domstolen. Efter ett oenigt utslag (6-3) från högsta domstolen gav Musharraf rätt att ställa upp med sin kandidatur, ska nu en annan ”bänk” pröva huruvida själva kandidaturen var giltig.

Benazir Bhutto har sedan länge meddelat att hon kommer att återvända till Pakistan den 18 oktober. Musharraf har nu bett henne senarelägga sitt återvändande till dess att alla turer i högsta domstolen klarats ut. Men Karachi förbereder sitt välkomnande av henne. Grönt, rött och svart – tyg, blommor och affischer - klär staden. Troligtvis kommer hundratusentals människor att möta henne när hon landar, vissa räknar med att 1,5 miljoner kommer att kanta Karachis gator. Sindh är av tradition Bhutto-land. Redan Shah Nawaz Khan Bhutto, Benazirs farfar, representerade Sindh i Bombays parlament på slutet av 1920-talet och deltog i rundabordssamtalen i London 1931.

Brev från Pakistan

Tisdag, 2 oktober

Vi träffade våra vänner Asha och Aasim i Rawalpindi för att äta och bl.a. prata om det politiska läget i Pakistan. Den korta bilresan mellan Islamabad och ’Pindi är som att ta sig från Danderyd till Bombay på tio minuter. Egentligen ser Rawalpindi ut som vilken annan sydasiatisk stad som helst. Det är Islamabad som är annorlunda. ’Pindi är militärens norra maktcentrum. De rumsliga strukturerna från tiden då staden var en brittisk garnisonsstad finns kvar – pakistanska, inte brittiska, högt uppsatta generaler befolkar i dag de inmurade områdena. När vi träffade Aasim och Asha låg presidentvalet alldeles om hörnet. I somras, berättade Aasim, var militären skakad. Den inhemska demokratiska rörelsen växte sig stark. Men i samband med att det största och mest välorganiserade partiet, PPP under Benazir Bhutto, hamrade fram en överenskommelse med Musharraf i Dubai under amerikansk överinseende, kunde aldrig rörelsen nå sin fulla potential. PPP behövdes ombord för att rörelsen skulle få djup. Istället kunde nu militären manövrera sig till fortsatt, oavbrutet inflytande. Och med NATO-trupper och bistånds- och återuppbyggnadspengar investerade i Afghanistan verkar det fortfarande ligga i såväl EUs som USAs intresse att inte just nu rucka på den maktbalansen – den pakistanska militären har fortfarande ett stort inflytande över utvecklingen i grannlandet.

Brev från Pakistan

Söndag, 30 september

Det finns en hel infrastruktur uppbyggd här för oss diplomater, FN- och biståndsfolk. Denna infrastruktur gör det lätt att vara effektiv: vi får alla Pakistans engelskspråkiga morgontidningar instuckna under dörren, vi har personer som kör oss, lagar vår mat, vaktar oss om natten. Det är väl ordnat för att vi ska kunna utföra våra respektive arbetsuppgifter och rapportera hem om det politiska, ekonomiska och sociala läget. Samtidigt är denna infrastruktur styrd av säkerhetshänsyn som gör det svårare att närma sig människors vardag. Och min övertygelse är att det är just hur människor gemensamt upplever sin vardag som skapar politiskt agerande, även i en diktatur.

Den politiska och sociala förändring Pakistan nu genomgår är instabil. Det gör det svårt att tolka riktningarna i förändringarna. Vad förändringarna innebär går helt enkelt inte att läsa sig till – det måste upplevas. Men medan vi rör oss fritt i en del av staden protesterar och misshandlas jurister, aktivister och journalister i en annan. Vi upplever det inte, vi ser det inte. Inte ens på TV eftersom samtliga nyhetssändningar avbröts just under protesterna. När nu militärdiktaturen uppvisar ett sådant desperat agerande, och statens maktmedel har använts i illa planerat övervåld, ringer jag min vän Aasim. Jag hoppas att Aasim och hans fru Asha, politiska aktivister på vänsterkanten, bosatta i Rawalpindi, ska träffa oss nästa vecka och berätta mer om vad som egentligen händer här.

Brev från Pakistan

Onsdag 26 september

Anledningarna till denna veckas protester i Burma och Pakistan skiljer sig åt i detaljer, men det generella delar de: människor önskar sig rätten att fritt få leva sina liv i trygg gemenskap, öka sitt gemensamma välstånd och välja sina ledare. Burma och Pakistan delar historia. Under britterna var de under långa tider del av samma administrativa enhet. Om detta handlar Amitav Gosh intressanta historisk roman, The Glass Palace. Utifrån tre generationers öden beskriver Gosh de socio-historiska och politiska länkar som skapades och upprätthölls genom det brittiska imperiet och den nya form av ekonomi som imperiet innebar. Timmer fraktades från Burma till nuvarande Bangladesh, arbetskraft skeppades åt andra hållet. Varor, tjänster och människor rörde sig över regionen – men bara en ytterst liten del av tillväxten tillföll den stora delen av befolkningen. Också kungarna skeppades runt i detta nätverk: den siste mogul-kejsaren Bahadur Shah II sändes från Delhi till Burma för att dö ensam efter Upproret 1857. Den sista kungen i Mandalay, Burma, skickades åt andra hållet i sin landsförvisning. Han slutade sina dagar i Ratnagiri söder om Bombay.

Brev från Pakistan

Måndag, 24 september

Vi har en mungo på vår tomt. Den ser ut som en vessla med yvig svans. Den nosar nyfiket omkring bland krukor och träd. Mungon får mig att tänka på Rikitikitavi och Kipling. Kiplings författarskap är en intressant studie i en viss typ av kolonial föreställningsvärld. I denna föreställningsvärld finns plats för såväl nyfikenhet inför det annorlunda som för sentimentalitet i upplevelser. Men det finns aldrig utrymme för jämlikhet mellan honom och de människor han beskriver. Kipling skriver fram ojämlikheten lika mycket som han erfar den. Historiker och idéhistoriker har på senare tid försökt ompröva hur koloniala relationer egentligen skapades och upprätthölls. Vi tänker på dessa relationer som i första hand ekonomiska, militära eller politiska. Men de var i lika stor utsträckning ideologiska, kulturella och sociala. Koloniala relationer var införlivade i system av idéer som upprätthölls genom otaliga impulser. Att skapa koloniala föreställningsvärldar är en omfattande, motsägelsefull och ofta planlös verksamhet. Vi har sett hur reseberättelser, juridisk text och antropologi bidrog till beskrivningen av ’de andra’. Skönlitteraturen var också delaktig. För att förstå kolonialism och imperialism som historiska fenomen, och för tänka på om de fortlever i vår samtid, måste vi nyanserat undersöka de många uttryck sådana komplexa relationer och samband tog sig.

Brev från Pakistan

Söndag, 23 september

Samtalen under gårdagens middag hos en utsänd diplomat återkom alltför ofta till drömmar om stora hus och bilar, chaufförers hygien, och hushållspersonalens allmänna duglighet. Diskussionen fick mig att tänka på Francis G Hutchins bok The Illusion of Permanence: British Imperialism in India, från 1967. Hutchins skriver om hur brittiska män ur den bildade medelklassen, för de var uteslutande män, lämnade Storbritannien för att skapa prestigefyllda liv i Brittiska Indien. Långa arbetsveckor, äventyr och stort ansvar, men också stor utsatthet, krävde höga löner och uppassning för livets alla behov. I Sydasien hade dessa män nu uppnått ett liv långt ifrån den anonyma tillvaro som tillhörde byråkraterna i Whitehall. Här kunde istället en brittisk medelklass med höga ambitioner och förhoppningar om en uppåtgående social rörelse få utlopp för sin längtan efter privilegier. För att upprätthålla denna illusion krävdes att anglo-indierna positionerade sig både gentemot lokalbefolkningen och den hemmavarande medelklassen. Genom rasistiska förklaringsmodeller gjordes Indierna obegripliga: de tänkte annorlunda, deras traditioner var ogenomträngliga, de lät religiösa hänsyn spela en alltför stor roll i vardagen. Den brittiska hemmaopinionen ansågs otacksam och dåligt insatt i frågor rörande Indien. Idag är den politiska kontexten annorlunda; det brittiska imperiet är avvecklat. Avvecklad är också den byråkrati som hanterade dess koloniala relationer. Istället har vi byggt upp nya byråkratier för att hantera våra internationella relationer. Kanske är det så att dessa nya byråkratier också är på väg att bli blir självuppfyllande. Förhoppningsvis är de inte lika stora hinder för förändring som den brittiska civila administrationen visade sig vara. Men de verkar tyvärr anlägga liknande perspektiv på sin omvärld.

Brev från Pakistan

Fredag, 21 september

Åtta år efter statskuppen vet president Pervez Musharraf att han är på väg ut. Frågan är nu bara hur han kommer att förpassas. Musharraf kan tänka sig att avsäga sig posten som chef för de väpnade styrkorna, men vill försäkra sig om att behålla presidentposten. I Pakistan väljer folket parlament, och medlemmarna av parlamentet, i sin tur, väljer landets president. Musharraf litar inte på att folket kommer att välja ett parlament som ger honom fortsatt förtroendet som president. Därför tillkännagav han i går kväll genom den pakistanska valmyndigheten att han ska låta genomföra presidentval redan den 6 oktober, långt innan ett val till parlamentet kan bli aktuellt. På så sätt sker presidentvalet med ett parlament som är honom lojalt. Höstens underhandssamtal med Benazir Bhutto hade gått knackigt redan innan denna nyhet annonserades. I dag har de strandat helt. Benazir har istället låtit meddela att hon kommer att liera sig med andra demokratiska krafter för att motverka Musharraf.

Vilka är de demokratiska krafterna i Pakistan? Juristernas rörelse har visat sig ha ett folkligt stöd. Det var inte bara domare och advokatbiträden som demonstrerade i Lahore och Karachi under sommaren - även studenter och butiksbiträden slöt upp. Benazirs Bhuttos parti PPP står relativt starkt. Bhutto är västs favoritkandidat, men hennes meritlista som premiärminister är kort och inte särskilt inspirerande läsning. Kanske är Benazirs starkaste tillgång fortfarande hennes fars goda namn, 30 år efter det att han avrättades av General Zia.

Nawaz Sharif var här men tvingades vända i farstun. Sharifs hemkomst blev inte den triumf som hans parti PML-N hade utlovat. Partiet visade sig vara dåliga organisatörer: de utlovade masshyllningar som snabbt skulle kunna omvandlas till massprotester vid en ev. deportation. Av detta blev intet. Nu är han i Saudiarabien, vars kungahus gärna uppvaktar premiärministerkandidater från Pakistan – Saudi befinner sig ju trots allt under Pakistans kärnvapenparaply. De religiösa partierna har tidigare haft svårt att omvandla sin sociala kraft till politiskt kapital. Men genom alliansen MMA har de nått fram till väljarna.

Brev från Pakistan

Torsdag, 20 september

Iftar: solnedgång och fastan bryts. Kvarteren där jag rör mig är lummiga. Varje hus är omgivet av blommande träd och buskar. Trädgårdarna som kan skymtas därbakom är exemplariskt skötta. Fåglar, insekter, och efter regnet – grodor – dränker ljudet från trafiken. Vid varje infart sitter en vakt. Vår vakt heter Manzoor, och han har visat mig sitt rekommendationsbrev. Bakom alla cement- och blomstermurar bor diplomater, högt uppsatta militärer och byråkrater, industripampar och en och annan gangster. I indisk TV tidigare i år berättade Indiens före detta ambassadör i Islamabad att de flesta taxichaufförer här vet var Daewood Ibrahim, den Dubai-baserade Bombay maffians högste Don, har sitt hus. Gröna kullar tornar upp sig mot norr. Islamabad: tio minuter härifrån börjar Pakistan.