Brev från Pakistan

Söndag, 23 september

Samtalen under gårdagens middag hos en utsänd diplomat återkom alltför ofta till drömmar om stora hus och bilar, chaufförers hygien, och hushållspersonalens allmänna duglighet. Diskussionen fick mig att tänka på Francis G Hutchins bok The Illusion of Permanence: British Imperialism in India, från 1967. Hutchins skriver om hur brittiska män ur den bildade medelklassen, för de var uteslutande män, lämnade Storbritannien för att skapa prestigefyllda liv i Brittiska Indien. Långa arbetsveckor, äventyr och stort ansvar, men också stor utsatthet, krävde höga löner och uppassning för livets alla behov. I Sydasien hade dessa män nu uppnått ett liv långt ifrån den anonyma tillvaro som tillhörde byråkraterna i Whitehall. Här kunde istället en brittisk medelklass med höga ambitioner och förhoppningar om en uppåtgående social rörelse få utlopp för sin längtan efter privilegier. För att upprätthålla denna illusion krävdes att anglo-indierna positionerade sig både gentemot lokalbefolkningen och den hemmavarande medelklassen. Genom rasistiska förklaringsmodeller gjordes Indierna obegripliga: de tänkte annorlunda, deras traditioner var ogenomträngliga, de lät religiösa hänsyn spela en alltför stor roll i vardagen. Den brittiska hemmaopinionen ansågs otacksam och dåligt insatt i frågor rörande Indien. Idag är den politiska kontexten annorlunda; det brittiska imperiet är avvecklat. Avvecklad är också den byråkrati som hanterade dess koloniala relationer. Istället har vi byggt upp nya byråkratier för att hantera våra internationella relationer. Kanske är det så att dessa nya byråkratier också är på väg att bli blir självuppfyllande. Förhoppningsvis är de inte lika stora hinder för förändring som den brittiska civila administrationen visade sig vara. Men de verkar tyvärr anlägga liknande perspektiv på sin omvärld.