Brev från Pakistan

Söndag, 30 september

Det finns en hel infrastruktur uppbyggd här för oss diplomater, FN- och biståndsfolk. Denna infrastruktur gör det lätt att vara effektiv: vi får alla Pakistans engelskspråkiga morgontidningar instuckna under dörren, vi har personer som kör oss, lagar vår mat, vaktar oss om natten. Det är väl ordnat för att vi ska kunna utföra våra respektive arbetsuppgifter och rapportera hem om det politiska, ekonomiska och sociala läget. Samtidigt är denna infrastruktur styrd av säkerhetshänsyn som gör det svårare att närma sig människors vardag. Och min övertygelse är att det är just hur människor gemensamt upplever sin vardag som skapar politiskt agerande, även i en diktatur.

Den politiska och sociala förändring Pakistan nu genomgår är instabil. Det gör det svårt att tolka riktningarna i förändringarna. Vad förändringarna innebär går helt enkelt inte att läsa sig till – det måste upplevas. Men medan vi rör oss fritt i en del av staden protesterar och misshandlas jurister, aktivister och journalister i en annan. Vi upplever det inte, vi ser det inte. Inte ens på TV eftersom samtliga nyhetssändningar avbröts just under protesterna. När nu militärdiktaturen uppvisar ett sådant desperat agerande, och statens maktmedel har använts i illa planerat övervåld, ringer jag min vän Aasim. Jag hoppas att Aasim och hans fru Asha, politiska aktivister på vänsterkanten, bosatta i Rawalpindi, ska träffa oss nästa vecka och berätta mer om vad som egentligen händer här.