Brev från Pakistan

Tisdag, 2 oktober

Vi träffade våra vänner Asha och Aasim i Rawalpindi för att äta och bl.a. prata om det politiska läget i Pakistan. Den korta bilresan mellan Islamabad och ’Pindi är som att ta sig från Danderyd till Bombay på tio minuter. Egentligen ser Rawalpindi ut som vilken annan sydasiatisk stad som helst. Det är Islamabad som är annorlunda. ’Pindi är militärens norra maktcentrum. De rumsliga strukturerna från tiden då staden var en brittisk garnisonsstad finns kvar – pakistanska, inte brittiska, högt uppsatta generaler befolkar i dag de inmurade områdena. När vi träffade Aasim och Asha låg presidentvalet alldeles om hörnet. I somras, berättade Aasim, var militären skakad. Den inhemska demokratiska rörelsen växte sig stark. Men i samband med att det största och mest välorganiserade partiet, PPP under Benazir Bhutto, hamrade fram en överenskommelse med Musharraf i Dubai under amerikansk överinseende, kunde aldrig rörelsen nå sin fulla potential. PPP behövdes ombord för att rörelsen skulle få djup. Istället kunde nu militären manövrera sig till fortsatt, oavbrutet inflytande. Och med NATO-trupper och bistånds- och återuppbyggnadspengar investerade i Afghanistan verkar det fortfarande ligga i såväl EUs som USAs intresse att inte just nu rucka på den maktbalansen – den pakistanska militären har fortfarande ett stort inflytande över utvecklingen i grannlandet.