Ja, men...syndromet

Två välkända debattörer har nyligen publicerat sig i den engelskspråkiga dagstidningen Dawn. Deras budskap är detsamma: varför fördömer inte den utbildade medelklassen här förbehållslöst det religiösa våldet? Irfan Husain (27/10) beskriver i sin artikel det han kallar för ’Ja, men… syndromet’. Varför, undrar han, kommenteras t.ex. självmordsattentaten mot Benazir Bhutto, med ett ’ja, det är avskyvärt, men hon skulle ha lyssnat till rådet att komma tillbaka senare i höst’ eller ’ja…men hon skulle inte ha bussat dit människor vars säkerhet inte kunde garanteras’. Samma fråga, om än mer tillskruvad, ställer sig Pervez Hoodbhoy (21/10). Han knyter an till striderna i Waziristan och undrar varför inte de sekulära krafterna i Pakistan ställer sig bakom militären i dess kampanj – utan reservationer? Svaren bör nog sökas på olika håll. Men jag vill peka på någonting grundläggande: här har den politiska sfären alltför liten autonomi.

Varför? För det första, efter år som en av de många ’heta fronterna’ i vad en liten del av jordens befolkning upplevde som det ’kalla kriget’, är den indirekta utländska inblandningen i historiska skeenden i Pakistan stor. Utvecklingen i regionen upprätthåller denna utländska indirekta inblandning i politiska, militära och ekonomiska frågor. För det andra, ekonomiska ojämlikheter avspeglar sig i politiskt inflytande. Och den som kommer till makten ser till att stödja de intressen som behövs stödjas för att fortsätta regera. Den brittiska koloniala statens byråkrati byggdes upp efter just denna princip. Att få stöd av industrialisterna i Karachi, klanledarna i bergstrakterna och de stora markägarna i Punjab var viktigt för upprätthålla det koloniala styret i denna del av imperiet. De nationella eliterna ärvde dessa strukturer, och gjorde lite för att förändra dem.

Den utbildade medelklassen avskyr det samhälle de militanta religiösa vill skapa. Men samtidigt utgör denna våldsamma kamp, på ett snedvridet sätt, en förändringskraft mot dessa båda uttryck. Kanske är det en av anledningarna till att medelklassen inte reservationslöst tågar mot det religiösa våldet. Men resultatet av ’ja, men…syndromet’ blir istället ett kortsiktig och farligt hummande.