Dubai - vid närmare eftertanke

Dubai i Förenade Arabemiraten är en fantastisk plats - i ordets rätta bemärkelse. Den känns nästintill osannolik. De styrande i Förenade Arabemiraten fick sina titlar av britterna i Indien och har styrt de olika emiraten sedan dess. Medan Abu Dhabi har oljeinkomsterna, skapar sig Dubai nu en position som ett handels-, upplevelse- och finansiellt centrum. Och allt går i rasande fart. Tidningen Arbetaren ägnade ett temanummer åt "Monstret Dubai" (Arbetaren, 20 december 2006). Aldrig tidigare, skrev Arbetarens David Jonstad, har något liknande skapats som dagens Dubai. Bygg- och konstruktionsprojekt för närmare 700 miljarder låg på bordet i december 2006. Här ska en av världens största flygplatser byggas, liksom en enorm hamn. Samtidigt ska världens högsta skyskrapa resas – för att nå svindlande 800 meter. Lägg där till otaliga lyxhotell, upplevelseparker och bostäder. Drygt tre miljoner migrantarbetare från framförallt Sydasien arbetar dag och natt under knappa förhållanden för att realisera allt detta och mycket till.

Historikern Faisal Devji beskriver Dubai pricksäkert i sin artikel "Welcome to Dubai, the society capitalism built" (Financial Times, 4 februari 2007). Devji finner att främlingsfientlighet och chauvinism knappt existerar i Dubai eftersom emiratierna, som bara utgör ca. 11 procent av befolkningen, är för få för att en nationell kultur ska kunna upprätthållas. Och den som bosätter sig i Dubai har långt större nytta av att kunna hindi, urdu, tagalog eller engelska än arabiska för att klara sig i såväl arbetssammanhang som på fritiden. Att skapa en demokratisk ordning i ett sådant samhälle är oerhört komplicerat för att inte säga absurt, skriver Devji. Att enbart låta emiratierna delta i demokratiska processer är inte tänkbart. Men att ge hela befolkningen medborgarskap är omöjligt. Resultatet är en stat driven som ett företag där politik, medborgarskap och politiska rättigheter spelar en underordnad roll. Ekonomi och business styr Dubai.

Resultatet är ett segregerat, och utifrån ett socialt rättviseperspektiv inte sällan hänsynslöst land. Samtidigt är det ett globalt och multietniskt samhälle som växer i rekordtakt där vissa lyckas skapa sig förmögenheter från ingenting och där andra, åtminstone, lyckas tillförsäkra sina barn en bra utbildning hemma i Sindh, Kerala, eller Sylhet och sig själva en pension på ålderns höst.

Dubai och Oman, 23-26 november

En tveksam förbindelse

Saudiarabien har ett mycket stort inflytande över den interna politiska utvecklingen i Pakistan. Musharraf har nu rest till Saudiarabien som det första land han besöker efter det att undantagstillstånd införts. Saudierna har sedan 1980-talet finansierat en mängd religiösa skolor i Pakistan. Vi kan rasa över innehållet i denna utbildning. Men för många fattiga familjer har dessa madrashas blivit ett alternativ då de erbjuder såväl mat som tak över huvudet; fortfarande får över sex miljoner barn ingen som helst utbildning i Pakistan. Och precis som på andra platser i den sunnimuslimska världen finansierar saudierna infrastrukturprojekt, moskébyggen, och också högre religiös utbildning. I takt med att Irans inflytande ökar i regionen, bl.a. genom den planerade Indo-Iran-Pakistanska pipelinen, ökar också saudierna sitt engagemang.

Saudiernas inflytande gäller också den interna politiken. De finansierade till stor del mujahedin-gruppernas motstånd mot Sovjetunionens ockupation av Afghanistan. Medlen slussades via Pakistan och dess säkerhetstjänster. Den av Musharraf nu under undantagstillståndet inburade generalen Hamid Gul var en drivande kraft från Pakistanskt håll i detta sammanhang. Saudierna har nu bett Musharraf att släppa honom ur sin husarrest. Vidare befinner sig den förre premiärministern i Pakistan, Nawaz Sharif, som statsgäst i Jeddah. Musharraf har under sitt besök bett saudierna att hålla tillbaka Sharif från att uttala sig om den turbulenta situationen i Pakistan. Musharraf fruktar en allians mellan Bhutto och Nawaz Sharif. Saudierna utgjorde en stark kraft bakom de båda sistnämnda. En vän till mig i Beirut påpekade att Libanon har fungerat som en mäklare i vissa av dessa relationer mellan Saudiarabien och Pakistan. Rättare sagt, far och son Hariri har vid olika tillfällen mäklat fram lösningar i Nawaz Sharifs fall.

Det fria ordet

Jag läser Kenne Fants biografi över Torgny Segerstedt. Sveriges situation under mellankrigstiden och andra världskriget är inte Pakistans 2007, men det är bra att påminna sig om att det fria ordet aldrig kan tas för givet. Musharraf låter numera engelskspråkiga Dawn sända, men har låtit släcka ner urduspråkiga Geos och ARYones sändningar över såväl sattelit som kabel. Det är beklämmande. Efter det att Musharraf lättade på medielagarna i början av 2000-talet har dessa två kanaler gjort enormt mycket för att fördjupa människors kunskap om sin omvärld. Radion har inte varit lika framgångsrik i att kritiskt granska makten och det omgivande samhället. Utan ’Geo’ och ’Ary’ samt med de kraftiga restriktioner som fortsätter att gälla för vad som får utges i pakistanska medier blir förutsättningar för de allmänna valen i januari ännu sämre. Det är lätt att stirra sig blind på ett eller annat uttalande från Bhutto, Musharraf eller Nawaz Sharif. Men för de många icke läskunniga runt om i Pakistan är det mer avgörande att de nu inte kan ta del av kritiska nyhetssändningar och fördjupningar på urdu genom just dessa två kanaler.

Mirch Masala

Tanken var att jag skulle spela fotboll i den pakistanska delen av Kashmir i helgen. Anna och jag skulle ha åkt dit med några vänner. Matchen var arrangerad för att hylla minnet av de många döda i jordbävningen för två år sedan. Tyvärr blev resan inställd. Men jag hoppas att vi snart kommer dit.

Vi åkte till Indiens ambassad i lördags för att se filmen Mirch Masala (1985). Indiens diplomater har utan tvekan den allra svåraste uppgiften här just nu. Så mycket står på spel. Minsta felsteg kan som bäst kosta många långa timmar vid förhandlingsbordet, som sämst någonting långt mycket allvarligare. På vardagsnivån är det små men enerverande påfrestningar som möter den indiska ambassadens personal. Indiens ambassadör är den ende ambassadören här – vad jag känner till - som har haft inbrott i sin bostad, i sitt sovrum, under undantagstillståndet. En klar markering av hur långt säkerhetstjänstens tentakler når. Och även om den indiska ambassaden ligger i ett välbevakat ambassadområde står den pakistanska säkerhetstjänsten och skriver ner alla besökares id-uppgifter och registreringsnummer.

Från indisk sida har man hittills varit mycket försiktig i sina uttalanden om läget i Pakistan. Det är också märkvärdigt tyst i den indiska engelskspråkiga pressen. Både Sonja Gandhi (ordförande i Congress-partiet) och Manmohan Singh (premiärminister) var snabba med att personligen höra av sig till Bhutto med fördömanden mot attentatet hon utsattes för i oktober. Men efter att undantagstillstånd infördes har kommentarerna därifrån varit få. Relationerna mellan Indien och Pakistan var dåliga under Bhutto men blev urusla under Nawaz Sharif. Särskilt katastrofalt var läget 1998-99. På senare år har relationerna långsamt förbättrats. Diskussionerna om Kashmir, och om en politiska lösning där, har sett positiva ut. En gemensam ’anti-terrorism mekanism’ har skapats på hög nivå och därmed har en kanal etablerats för samtal mellan länderna om terrorhandlingar. Just genom denna kanal har nu Pakistan allt ivrigare fört fram anklagelser om indisk inblandning i den pågående konflikten i Baluchistan. Indien å andra sidan säger sig ha klara bevis för att ett flertal attentat i Indien direkt eller indirekt har kopplingar till Pakistan. Men anklagelserna från Pakistan har varit förvånansvärt välläckta. Troligen syftar de till att få tyst på en konservativ hemmaopinion för att få bättre manöverutrymme vid diskussionsbordet.

Praktiska hinder stoppar kvinnoröster

Kommentar, publicerad i Svenska Dagbladet 15 november 2007.

http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kommentar/artikel_596421.svd

Ny politisk konfrontation

Händelseutvecklingen är oerhört snabb just nu inom elitpolitiken här. På marken, där förändring verkligen behövs, händer det inte mycket. De två huvudspelarna fortsätter att vara Musharraf och Bhutto. Bhutto verkar ha varit införstådd i att undantagstillstånd skulle införas, hon verkar också ha vetat att flera av hennes manifestationer skulle stoppas. Många här tog hennes utspel om motstånd mot regimen med en stor nypa salt.
Men saker rör nu alltså på sig i ett oerhört tempo. Musharrafs och Bhuttos inbördes relation verkar ha förändrats från relativt samförstånd till konfrontation.

Bhutto planerade att förlägga sina stora protestmöten till Rawalpindi och Lahore. Rawalpindi är partiet PML-Qs hjärta. PML-Q är Musharrafs stödparti. Lahore är huvudstad i Punjab som är PML-Ns kärnområde. PML-N är Bhuttos konkurrent Nawaz Sharifs parti. Bhuttos tal i dessa orter skulle haft stor symbolisk vikt. De skulle också haft en stor realpolitisk mening: kunde hon få med sig dessa områden i sin motståndsretorik skulle hon snart skapa ett momentum i sin kampanj inför valen i januari. Att slå ut Sharif var bra i sig för Bhutto; att försvaga PML-Q skulle ha inneburit att försvaga Musharraf. Och i en framtid där Bhutto är premiärminister och Musharraf är president skulle det vara en stor poäng att vinna.

Nu väljer Bhutto att konfrontera Musharraf på ett sätt hon tidigare varit försiktig med att göra. Hon är på väg att samla den demokratiska oppositionen: hon kastar ut krokar till Nawaz Sharif, hon berömmer den av Musharraf sparkade domaren i högsta domstolen, Iftikar Chaudhry. Samtidigt är det ett högt spel hon spelar. Den nya Musharraf-lojala HD kan besluta sig för att syna de petitioner som vill riva upp den s.k. nationella förlikningsförordningen – alltså det beslut som gav Bhutto amnesti för korruptionsanklagelserna i Pakistan. Den amnestin gäller inte ev. fällande domar i den pågående korruptionsutredningarna i Schweiz, i London och den som gäller paret Bhutto/Zardaris inblandning i det skandalomsusade ”olja för mat” programmet i Irak.

Bhuttos tal i Rawalpindi

Benazir Bhutto ska i dag, fredag, hålla tal i Rawalpindi - Islamabads tvillingstad. Säkerhetspådraget är stort för att hålla PPPs aktivister borta. Bhutto förväntas samla en stor publik. Samtidigt har mer än en välinformerad lokal källa berättat för mig om hur införstådd Bhutto är och har varit i den senaste utvecklingen. Utan garantier för hennes personliga säkerhet skulle hon inte ha återvänt från Dubai där hon befann sig då undantagstillstånd infördes. En person jag pratade med beskrev att hon nyligen suttit i möte med ISIs (säkerhetstjänsternas samordningsinstrument) i 90 minuter och diskuterat den uppkomna situationen. Det spekuleras om vad hon har lovar i utbyte.

Jag funderar mer och mer på varför större folkliga protester har uteblivit. Regimens repression i form av punktinsatser mot ledarskiktet inom oppositionen, visar på hur känslig och elitcentrerad den politiska sfären är här. Och det påverkar förutsättningarna för förändring. Tas ett fåtal personer ur ledarskiktet bort, faller stora delar av oppositionen – det finns inga breda lager ur vilka nya ledare kan komma fram. Det behövs en djupare demokratisk förankring och det behövs mer intern demokrati inom partierna. Det är för enkelt för en auktoritär regim att skaffa sig och sedan behålla greppet. Varför går inte en del av de svenska partiernas partibistånd till ett land som Pakistan?

Nya turer

Enligt tidningen Dawn säger nu PMLs ordförande Chaudhry Shujaat Hussain att undantagstillståndet kommer att lyftas inom tre veckor. Och Shaukat Aziz, Pakistans premiärminister, lovar att demokratiska val kommer att hållas i januari - som planerat.

Omvärlden verkar fast beslutsam om att ’konstitutionell demokrati’ skall återinföras (USAs försvarsminister Gates formulering) och att fria val skall hållas. Jag håller med. Men ’konstitutionell demokrati’ är ju en något luddig formulering. Den pekar mer mot ett upprätthållande av en tidigare ordning, än en grundläggande demokratisk förändring. Så även om det nu hålls val i januari så kvarstår frågan: vilket demokratiskt djup kommer dessa val att ha? I dag är möten med fler än fem deltagare förbjudna. Och medierna har, formellt sett, kraftigt minskat utrymme för rapportering. Lägg därtill att demokratisk politik här har en annan dynamik än i Europa. Många människor röstar utifrån en upplevd lojalitet till vissa politiker, snarare än på dessa politikers program.

En intressanta utveckling sedan i måndags är att två av huvudpersonerna ur oppositionen, Benazir Bhutto och den numera före detta domaren i högsta domstolen Iftikhar Muhammad Chaudhry, har manat till öppna protester mot regimen. Frågan är vilka som kommer att hörsamma en sådan uppmaning. Hittills har de stora folkliga protesterna uteblivit. Om detta beror på statens repression eller en känsla av att det är bättre att vänta-och-se, eller, om det beror på en kluven inställning till detta undantagstillstånd är för tidigt att säga.

Måndag efter kuppen

På bilden: våra vänner Aasim Sajjad Akhtar och Asha Amirali från the People’s Rights Movement. Aasim lyckades med Ashas hjälp undvika att bli arresterad i går eftermiddag. Ingen vet hur många som har gripits här under de senaste dagarna. Uppgifterna varierar, men en konservativ bedömning är att 700 till 1500 personer ur den demokratiska oppositionen - politiker, aktivister, journalister och jurister - har fängslats, tagits in till förhör eller blivit satta i husarrest sedan undantagstillstånd infördes. Med Pakistans tradition av bortföranden av oppositionella är nog den siffran betydligt högre. Hela oppositionen är utsatt: de religiösa partiet Jamiat Ulema-i-Islams partiarbetare, liksom internationellt kända sekulära aktivister, som t.ex. Asma Jahangir, har trakasserats av polisen. Tidningen Dawn rapporterar att Hamid Gul, en av arkitekterna bakom Pakistans tidiga inblandning i Afghanistan i slutet av 1980-talet (under uppbyggandet av talibanerna), också har arresterats. Bara för några timmar sedan möttes protesterande jurister av våldsamt polisingripande i Lahore och Karachi. De nya medielagarna som införts under ’Provisional Constitutional Order’ och ’Proclamation of Emergency’ innebär en rad konkreta begränsningar för mediernas bevakning. Men tidningarna här har hittills gått emot de nya medielagarna och rapporterar ganska fritt. Vi får önska att denna form av motstånd håller i sig. Det hindrar inte rykten från att flöda: Ska valen skjutas på ett år? Kanske säger premiärminister Shaukat Aziz. Sitter Musharraf i husarrest? Nej, han är och spelar tennis...

Undantagstillstånd

Klockan halv sex på eftermiddagen satt Anna och jag och tittade ut över den fantastiska Badshahi moskén i Lahore. I väntan på vår limejuice ringde jag upp en person i Islamabad. Han informerade oss om att president general Musharraf hade utlyst undantagstillstånd i hela landet med början kl. 19 lokal tid. Frågan om undantagstillstånd skulle utlysas hade diskuterats under hela förra veckan. De ryktades om att högsta domstolen skulle besluta att Musharrafs kandidatur för presidentposten egentligen inte var giltig. En följd skulle kunna vara att Musharraf satte konstitutionen ur spel. Men den samlade bedömningen var att han inte skulle utlysa undantagstillstånd. Så vad innebar nu detta i det stora och lilla? Skulle militären ge sig ut på gatorna, skulle protester bryta ut, skulle vår rörelsefrihet begränsas? Skulle oppositionen arresteras?

Vi ringde några samtal. Från Islamabad meddelades det oss att Musharraf skulle tala till nationen senare under kvällen, men att alla privata kabel-tv-kanaler och radiostationer låg nere. Vi märkte snart att mobilnätet var skakigt – en halvtimme senare föll det bort helt. Rykten rörde sig snabbt på hotellet om vad som egentligen hade hänt. Snart stod det klart att domare ur högsta domstolen hade blivit utbytta. Klockan 23.45 höll Musharraf sitt tv-sända tal till nationen. Han vände sig sedan, på engelska, till sina ’vänner i USA och Europa’. Abraham Lincoln satte också konstitutionen ur spel för att skydda unionens integritet, sa Musharraf. Nu gör jag samma sak, förklarade han. Pakistan är utsatt för hot. Det försämrar möjligheterna för en demokratisk utveckling.

Bristen på logik svindlar. Det skulle alltså vara för demokratins skull denne ’motvillige diktator’ som han kallades 1999, har genomfört sin andra statskupp och utvecklat sitt auktoritära styre.