Åter 5 januari!

God jul, Eid mubarak, Gott nytt år.

Boml

I arkivet dar jag arbetar jobbar Boml. Hans historia sammanfaller med hur den indiska staten lyckats forhandla minoriteters stallning genom social valfard. Bomli bor i en by som ligger en bra bit utanfor Mumbai, sa han maste borja sin resa kl. 3 pa morgonen for att hinna fram i tid tills arkivet oppnar kl. 9.30. Boml kommer fran ett sk. stamomrade i Maharashtra. Det gor att han har svart att fa bostad i Mumbai. Dessutom ar bostader har enormt dyra. Den Indiska staten har delat in befolkningen i kategorier, nagra av dessa kategorier uppkom under britternas styre. Idag ligger kategoriseringen till grund for ett system av rattigheter och valfard. Klasser, kaster och folkgrupper vars situation ar utsatt i den sociala ordningen ges vissa specifika rattigheter. Da Boml har en stamtillhorighet medger det att han kan bli inkvoterad for statligt arbete. Arbetet pa arkivet har han fatt pa detta satt. Risken skulle annars vara stor att han hamnade helt utanfor arbetsmarknaden. Utover jobbet ar Boml garanterad en viss extra ersattning for att vaga upp de problem han har att hitta boende etc. pa grund av sin tillhorighet. For de pengarna har han startat tva sma affarer pa sin hemort. De ger honom extra inkomst utanfor sin statliga lon. Helt plotsligt tjanar nu Boml mer an sina kollegor i arkivet, t.o.m mer an sin overordnade. Hans inkomster har ocksa gett honom visst politiskt inflytande pa sin hemort. Han ar pa vag att stiga inom lokalpolitiken. Nar dessa sociala valfardsprinciper artikuleras genom en i ovrigt kapitalistisk ekonomi ges en intressant dynamik.

På resa mellan Karachi och Mumbai, 5-6 december

På väg från Islamabad till Mumbai övernattar jag i Karachi. Jag bor hos en väns vän i det välbärgade Clifton. Det är slående hur mycket som förenar Karachi med Mumbai. Inte bara arkitekturen men också städernas tillväxtmönster likar varandra. Migrationen från landsbygden är kraftig och utgör stommen i den lokala service-ekonomin. Det är männen som kommer för att hitta arbete, vilket ger en skev könsfördelning i respektive stad. Sättet lokala maffior med globala förgreningar (framförallt till Dubai) styr tillgången på mark är den samma. Pulsen, kommersen, och drömmarna om att göra lyckan skiljer sig inte åt. Likheterna är förklarliga eftersom städerna delar historia. Bombay och Karachi var västra brittiska Indiens två centrala hamnstäder. Fram till 1933 tillhörde de samma administrativa enhet: Bombay Presidency. Karachis tillväxt skedde framförallt runt tiden för första världskriget. Matvaror, textilier och hudar skeppades från stadens hamn till krigsskådeplatserna i mellanöstern. Migrantarbetare skeppades under samma tid till de anglo-persiska oljefälten. Regionens handelsmän spred importerade varor till Centralasien innan de blev utmanövrerade av den unga Sovjetstaten. Och då den brittiska ockupationen av platser i nuvarande Irak inleddes ökade handeln mellan Karachi och Basra dramatiskt. När sedan en stadigare bomullsproduktion skapades i Sindh under 1920-talet, samtidigt som Bombay införde en skatt på all rå bomull som passerade Bombays hamn (för att bl.a. finansiera hyrorna för arbetarbostäder i Bombay), blev Karachi allt viktigare. Benazirs farfar, Shah Nawaz Khan Bhutto var en av de ledande i kampanjen för att göra Sindh till en egen provins i brittiska Indien. Jawaharlal Nehrus far Motilal hade för Kongress-organisationens räkning motsatt sig en sådan delning. Men Shah Nawaz lyckades 1933 att genomdriva förändringen fullt ut. Idag går flyg mellan Karachi och Mumbai. Det finns en trevande handel och turism mellan de båda länderna. Det avspeglar sig i den låga frekvensen av flygningar mellan de båda 15 miljoner städerna.

Pakistans dilemma

Musharraf har talat om att rådande undantagstillstånd ska hävas den 16 december. Först då kan de politiska partierna inleda sina kampanjer på allvar. Nawaz Sharif hotar fortfarande med att bojkotta valen, även om han har registrerat sitt deltagande hos valkommissionen. Hans parti, PML-N, bygger nu kontinuerligt upp sin organisation för att stärka sina positioner även utanför Punjab. Benazir Bhutto, som företräder det största politiska partiet, har redan presenterat sitt ”valmanifest”. Hon utesluter dock inte bojkott. Men - säger hon till pressen - ställer hennes PPP inte upp, lämnas fältet öppet för andra. Imran Khan är den ende av de politiska frontfigurerna som har meddelat att han inte avser att ställa upp i valprocessen överhuvudtaget.

De politiska partierna har nu att förvalta de positiva tendenser som sattes igång genom juristernas aktioner och som har följts av en rad initiativ från ett uppvaknande civilt samhälle. Partierna måste vara lyhörda gentemot de många inhemska lokala organisationer som kanaliserar behov och missnöjen runt om i landet – alla de föreningar som verkar för barns utbildning, kvinnors rättigheter, religiös tolerans, rättigheter för jordlösa etc, etc. De politiska partierna måste ta det ansvar och uppfylla den roll som ett demokratiskt samhälle medger dem, men också kräver av dem. Bhutto och Sharif har lyckats förmedla bilden av sig själva som att vara de enda partipolitiska alternativen. Men de har mycket kvar att bevisa.