Ahsan fri

De politiska partiernas kampanjer går på högvarv. Säkerhetshänsyn och regimens påtvingade 'codes of conduct' begränsar deras kampanjande. I FATA, stamområdena mot gränsen till Afghanistan, tillåts inga politiska partier. Det lämnar fältet öppet för andra grupperingar. Nawaz Sharif gjorde i går återigen ett försök att träffa den avsatte domaren i högsta domstolen Iftikhar Chaudhry. Chaudhry sitter i husarrest i Islamabad. Musharraf tog varje tillfälle i akt att smutskasta honom under sitt besök i Europa. Nawaz Sharif förklarade nu att hans första beslut som premiärminister skulle bli att återinsätta alla de domare som sparkades när undantagstillståndet infördes. I går släpptes så den framstående PPP ledaren och ordföranden i advokatsamfundet Aitzaz Ahsan ur sin husarrest. Ahsan är en oerhört respekterad politiker och en stor tillgång för PPP i Punjab. Hans frisläppande är goda nyheter.

Karachi

På många sätt är utvecklingen i regionen beroende av vad som händer i Karachi. Genom Karachis hamn löper bränsle- och materielförsörjningslinjerna för ’Operation Enduring Freedom’ i Afghanistan. Problem i Karachi ställer till problem för trupperna i Afghanistan. Det var också till Karachi som många jihadister tog sin tillflykt efter talibanernas fall i Afghanistan. I går kväll dödades både polismän och jihadister under skottlossning i Shah Latif Town strax utanför Karachi. Här länkas terroristceller till globala nätverk. Men Karachi har också varit platsen för de mest högljudda och uthålliga protesterna mot regimen, undantagstillståndet och för demokratisering. Här finns organisationer med brett stöd som outtröttligt arbetar för mänskliga rättigheter och för att fördjupa demokratin.

Ett dåligt förslag i NWFP

Samtidigt som den militära kampanjen mot militanta islamister pågår i Swat, går politikerna dem till mötes i NWFP. Den viktigaste punkten på islamisternas dagordning är ju islamiseringen av staten, snarare än islamiseringen av samhället. En grundläggande fråga för dem är därför att rättsystemet följer Sharia:s principer. Vissa typer av frågor hanterats redan i dag genom Sharia sedan den förre premiärministern Nawaz Sharif genomförde Zia Ul Haq:s kontroversiella förslag. T.ex. finns en federal Sharia domstol på samma sätt som det finns en sekulär högsta domstol. Men NWFP-regeringen går nu alltså ett steg längre i ett försök att ta udden av de militanta islamisternas kampanj i Swat. De har utarbetat ett förslag för att ersätta den sekulära civil- och straffrätten i Swat med Sharia-lagar. S.k. Qasi-domstolar ska etableras. Dessa ska följa Sharia-lagarnas principer och söka stöd i Koranen och Sunnah. Det är ett dåligt förslag av minst två anledningar. För det första sänder det signaler till militanta islamister att våldet i Swat ger resultat. För det andra sätts principen om allas lika rätt inför lagen ur spel eftersom icke-muslimer måste dömas under andra lagar än Sharia. NWFP-regeringen etablerar nu en princip där rättsystemet exkluderar medborgare snarare än inkluderar dem. Utöver det kan man ju tycka att rättsäkerheten för minoriteter och kvinnor inte blir bättre genom Sharia, och att vissa straffsatser känns väldigt problematiska.

Priset på mjöl i Pakistan

Mjöl är en oundgänglig vara här. Ända sedan i höstas har priset på ’atta’, mjöl, stigit. I Islamabad råder det ingen direkt brist, men i många byar runt om i landet finns inget mjöl alls. Regeringen skyller på att handlare hamstrar för att driva upp priserna. Det är kanske en del av sanningen, en annan är att regimen antagligen manipulerar storleken på skördarna för att driva upp landets tillväxtsiffror. Priset på vete är dessutom högre i Afghanistan än i Pakistan, vilket har ökat smugglingen dramatiskt. I går förbjöd regeringen privata aktörer helt att exportera mjöl till Afghanistan. Man har också godkänt ett förslag att införa ransoneringskort på olika dagligvaror. De stora mjölkvarnarna bevakas numera av beväpnade paramilitärer. T.o.m. mjöltransporter får beväpnat skydd. Mjölkrisen är politisk av två anledningar: dels kommer människors missnöje ta sig politiska uttryck. Partierna försöker politisera problemen. Men socialt missnöje kan ju också ta sig andra vägar. För omkring tre dagar sedan blockerade beväpnade pashtuner en huvudled i västra Pakistan i protest mot problemen med gas och el. Dels har Elahi, huvudminister i landets största och viktigaste provins Punjab i flera uttalanden kritiserat sin partikamrat (PML-Q) och förre premiärminister Aziz för att ha låtit vetekrisen uppkomma. Även om Aziz numera är ute ur de högre cirklarna är kritiken viktig: PML-Q försöker göra allt för att inte utses till syndabock i Pakistans djupa kris. Men de lyckas inte särskilt bra med det.

Konflikt i SR, P1

"Paradoxernas Pakistan" - telefonintervju, direkt Islamabad, 19 januari. Klicka på rubriken ovan för att komma till Konflikt:s hemsida. Där kan du lyssna på programmet.

Waziristan

Attentaten mot militärer och poliser ökar. De militära kampanjerna i Waziristan och Swat utvecklas till långvariga konflikter. Frågan uppstår: håller de militanta grupperna på att frigöra sig helt från ISI och andra delar av den mer officiella statsapparaten? Länkarna dem emellan har alltid varit en illa dold hemlighet. I går tog militanta krafter över en välbevakad paramilitär position i södra Waziristan. De stal vapen och förnödenheter innan de drog sig tillbaka. Ett stort antal militärer dödades eller togs till fånga. Flera militanta grupper har på senare tid förenats under Taliban-ledaren Baitullah Mahsud. Och våldsamheterna i Waziristan rör sig i snabbt takt från att vara ett uttryck för Pashtunernas missnöje, till en internationaliserad konflikt. Flera av dem som dödades under gårdagskvällens stridigheter var Uzbeker. Utrymmet för politiska lösningar har minskat eftersom de klanledare som Musharraf tidigare har förlitat sig på mördades under 2007. Samtidigt påpekar partier som Fazlur Rehman’s Jamiat Ulema-e-Islam att de håller på att förlora sitt inflytande över den nya generationen Talibaner. För att använda Benazirs Bhuttos beskrivning: Frankensteins monster verkar ha sluppit löst.

Lugnet före stormen

Efter månader av dagliga svängningar inom de högre politiska skikten råder nu ett visst lugn. Det borde därför finnas tid att reflektera över andra akuta problemen som Pakistan står inför. Det råder matbrist runt om i landet. Byar inte långt från Islamabad är helt utan mjöl och andra basvaror. Delar av Islamabad (de delar där vi utlänningar inte bor) saknar dagligen el under längre perioder. Ännu större problem med energiförsörjningen råder i andra delar av landet. Energibristen drabbar ju inte bara de enskilda hushållen utan också industrin: redan nu sker en kraftig produktionsminskning just därför. Vad som krävs nu är rikligt med regn. Regn skulle kunna fylla på dammarna, lindra vattenbristen, och framförallt, hjälpa den viktiga vinterskörden på traven.

Självmordsattentatet i går riktades mot en textilindustri i Karachi. De militanta extremisterna vill inte bara förhindra valet genom att skapa kaos, de ser också kaos som en förutsättning för sitt eget maktövertagande. Detta är klassisk revolutionär ideologi. För att förstå de militanta islamisterna bör man snarare studera 1900-talets radikala vänsterrörelser än koranen.

Militärens politiska ekonomi

Ett återkommande tema i rapporteringen från Pakistan rör militärens inblandning i politiken. Vissa kommentatorer ser militären som en garant för stabilitet inom den politiska sfären och som den enda kraft som egentligen kan upprätthålla lag och ordning. Andra ser militären som en någotsånär sekulär organisation i en allt mer religiöst influerad statsapparat. En stor del av de som kontinuerligt skriver om Pakistan ser i militären en kraft som motarbetar demokratisering. Ayesha Siddiqa har i sin bok ”Military Inc. Inside Pakistan’s Military Economy” kartlagt militärens enorma ekonomiska inflytande. Dess ekonomiska intressen handlar inte längre bara om försvarsbudgeten. Två av landets största affärskonglomerat, Armed Forces Mutual Assistance Fund och Fauji Foundation kontrolleras av militären. Enorma landområden på landsbygden; fastigheter och mark i städerna, ägs också av militären. Men en av de stora poängerna med Siddiqas bok är att hon visar på hur stort militärens indirekta ekonomiska inflytande är genom de många affärsverksamheter som startas av pensionerade eller aktiva officerare, eller personer som är i direkt beroendeställning till militären. Helt plötsligt framstår Pakistans militär som en helt avgörande ekonomisk aktör på många av landets marknader: försvarsmateriel, fastigheter, mark, mat, jordbruksprodukter, detaljhandel, kemiska produkter. Listan är skrämmande lång. Med sådana ekonomiska intressen kan man ju inte förvänta sig ett minskande militärt inflytande inom Pakistans politik – de ekonomiska intressena ”kräver” inblandning så att besluten går rätt väg. Och svensk försvarsmaterialexport till Pakistan bidrar inte till att ändra en sådan situation.

Våldet följer delvis ett nytt mönster

I gårdagens självmordsattentat i Lahore dödades minst 24 människor. De flesta av dem var poliser. Mönstret är tydligt: allt fler attacker riktats nu mot statens maktmedel – polisen, militären, paramilitären. Ofta agerar attentatsmännen med en insiders kunskaper. I december, t.ex, sprängdes en helt omärkt buss med anställda från ISI, den mäktiga koordinatorn av Pakistans olika underrättelsetjänsters verksamhet. Attentatsmannen kunde inte ha vetat att bussen körde ISI-anställda om han inte antingen själv var verksam inom organisationen eller hade fått information från någon på insidan. Etablissemanget är, skrämmande nog, i krig med sig självt. Ett av syftena är att destabilisera statens förmåga att slå tillbaka mot de militanta grupperna, bl.a. genom att demoralisera soldater och poliser. Sedan en tid tillbaka är det vanligt att de militära förbanden tappar slagkraft eftersom dess soldater hellre lägger ner vapnen än slåss mot de militanta.

Vi går nu in i Muharram – en viktig månadslång högtid för landets shiamuslimer och en av de månader då våld är förbjudet enlig muslimsk tradition. Under denna månad brukar dock våldet öka. Sunniterrorgrupper som Sipah-e-Sahaba Pakistan (SSP) har sett som sin primära uppgift att attackera shiamuslimer. Under Muharram har de varit extra aktiva tidiagre år. Men även om terrorns intensitet är ny, så är inte själva företeelsen ny. Våldsamheter under Muharram var vanliga även under slutet av 1800-talet. Och våldets drivkraft är ofta allt annat än religiös. I Punjab t.ex, där SSP nu har sin rekryteringsgrund, ägdes en stor del av jordbruksmarken av en liten shiamuslimsk aristokrati. Konkurrensen om resurserna var en avgörande för våldsamheterna skulle eskalera där.

Stora händelser - liten förändring

Matt Nelson föreläser på min institution på SOAS och har i många år skrivit om Pakistan. I mitten av januari ska han presentera ett paper i London om den senaste utvecklingen i Pakistan. Titeln för papret är välfunnen: ’Hur kan så många stora händelser leda till så lite förändring?’. I ett land där 25 procent av befolkningen lever under FN:s fattigdomsgräns (under en dollar om dagen) och ytterligare 50 procent lever strax över den; där över 6 miljoner barn aldrig sätter sin fot i någon form av skola; där militären räknas som en god arbetsgivare då den betalar ut motsvarande 250 kr i månaden i pension till sina fotsoldater efter livslång tjänstgöring; där människor har så små marginaler att de tappar fotfästet när priset på bröd höjs från 3 till 5 rupees - är givetvis alla politiska beslut som berör vardagen livsavgörande. Men vi vet alltför lite om denna vardagspolitik. Att läsa av politiska skeenden här är som att läsa av molnen en stormig höstdag i Dalarna: ett nära molnskikt rör sig oerhört snabbt över skyarna, medan högre upp på himlen ligger ett annat, tätare skikt, som rör sig långsammare – och inte sällan i en helt annan riktning. Men vi ser bara det spektakulära, det som ligger närmast. Vad som händer i Islamabads korridorer, och som upptar våra diskussioner, representerar självklart bara en liten del av verkligheten. Men den verkligheten kan jag bara skymta från där jag är. Och jag är uppriktigt ledsen över att det är så svårt att resa runt i landet som läget är.

Mr. 10 procent

Asif Ali Zardari har övertagit den reella kontrollen över PPP. Zardari, känd i Pakistan som Mr. 10% - andelen av större statliga kontrakt han sades behålla för sig själv – är ingen demokratins väktare. Många här, inklusive Benazir Bhuttos mor, håller det för troligt att han låg bakom beslutet att mörda Benazirs bror Mir Murtaza 1996, då Murtaza öppet hade utmanat Benazir som partiledare för PPP, samt vädrat sina misstankar om paret Bhutto/Zardaris utbredda korruption. Åtalen mot Zardari lades dock ner. Alla korruptionsmål mot paret Bhutto/Zardari i Pakistan avskrevs under hösten 2007 genom Musharrafs National Reconciliation Ordinance. Men fortfarande pågår processer i utländska domstolar rörande minst 30 miljoner dollar som tillsynes otillbörligen hamnade i Bhutto/Zardaris händer under eller strax efter hennes premiärministerperiod. Det är ingen risk att Zardari blir premiärminister. Den mest troliga premiärministerkandidaten är Makhdoom Amin Fahim – en sedan lång tid tillbaka nära bundsförvant till Benazir.

Demokratiskt valda urholkar demokratin

Publicerad i Svenska Dagbladet, 8 Januari 2008:

http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kommentar/artikel_748303.svd

En mångbottnad kris

Väl tillbaka i Islamabad blir det snart tydligt hur mångbottnad krisen i Pakistan är. Efter mordet på Benazir - t.o.m. Musharraf antyder nu att hon blev skjuten - har Karachi-börsen rasat kraftigt. Interimsregeringen skrev nyligen ner sin tillväxtprognos och förklarar att det instabila politiska klimatet gör det omöjligt att nå de uppsatta tillväxtmålen. Samtidigt fortsätter priset på mjöl att stiga, tillsammans med priset på andra basvaror. Köpmän har återigen börjat samla på sig stapelvaror för att driva upp priserna. Smugglingen av vete har intensifierats de senaste veckorna. Inför valet är Zulfikar Ali Bhuttos slogan ”Roti, Kaple, Makan” (Bröd, kläder, husrum) lika gångbar som den var för snart 40 år sedan. I takt med att värdet på rupeen minskar och priserna ökar blir det allt svårare för befolkningen att få ihop vardagen. Förhoppningsvis kan frustrationen som denna situation oundvikligen leder till kanaliseras genom en demokratisk process.