Valdagen närmar sig. Oppositionen och regimen positionerar sig nu för att kunna hantera olika tänkbara valutfall. Musharraf säger att han kommer att arbeta med vem som än segrar. Det är ju bra, men någonting annat kan han heller inte säga. Han håller på att förvandlas till en 'lame duck'. Folkets förtroende för honom har minskat kraftigt. Militären sänder allt starkare signalerar om sitt oberoende och hans stödpartier, MQM och PML-Q, tappar stöd. PPPs partiledning har redan bilden klar för sig; Zardari har flera gånger påpekat att hans parti kommer att bli det överläget största partiet. Blir utgången en annan beror det på valfusk, menar han. Han skapar sig en bekväm sits, där han kan framstå som den rättmätige vinnaren oavsett vad resultatet än visar. Samtidigt bidrar han medvetet till att minska legitimiteten hos varje annan segrare än PPP.
Återigen blossar nu diskussioner upp kring utformningen av röstlängden. En grupp av 30 fristående organisationer har pekat på att 15.3 miljoner väljare fortfarande saknas i längden, och att mer än 7.5 miljoner namn på listan kan vara nämnda mer än en gång. Och en stor del av befolkningen undanhålls från att rösta eftersom de inte äger giltiga ID-kort. Diskussionen är inte ny, men den är både viktig och vältajmad. Men samtidigt blir jag blir glad över hur stark framtidstron här ändå verkar vara. Enligt en ny undersökning gjord av BBCs Urdu-redaktion känner sig 51% av befolkningen optimistiska vad gäller utvecklingen efter valet.
