Rykten och konspirationer

Rykten och konspirationsteorier hör till vardagen i ett land där ekonomiska och politiska processer saknar genomskinlighet. Rykten sprids och får fäste oerhört lätt bl.a. eftersom det är så svårt att få insikt i vad som faktiskt händer i allt från statens upphandlingar till hur politiska beslut fattas. Journalister har en viktig roll att fylla här. Och även om det finns en rad oerhört duktiga verksamma journalister här i Pakistan innehåller tidningarna mycket material som inte skulle överleva en noggrann granskning. Under de 6 månaderna vi har varit här har vi kunnat se hur de som befinner sig i maktställning aktivt arbetar med informationshantering och ryktesspridning. Säkerhetsapparaten gjorde det inför Benazirs hemkomst; samtliga politiska partier gjorde det inför valet; Musharraf, Sharif och gör det nu inför regeringsbildningen. Men rykten spelar ju naturligtvis också en oerhört viktig roll i ett samhälle där en stor del av befolkningen varken kan läsa eller skriva. Flera anti-koloniala rörelser integrerade ryktesspridning i sina strategier för att få Britterna att lämna Indien. Det hände t.ex. ofta att såväl Lakhsmi (välgångens gud) som Gandhi sades ha uppenbarat sig i lokala religiösa auktoriteters drömmar. Och så spred sig ryktena om Gandhis upphöjda roll över landsbygden.

Attentat i Islamabad

I går kväll klockan 20.40 inträffade något som Islamabad har klarat sig ifrån sedan 2002: ett attentat direkt riktat mot utlänningar. Bomben som exploderade på den italienska restaurangen Luna Caprese var relativt liten, men explosionen krävde en turkisk kvinnas liv och skadade över tio andra gäster och anställda. Som vanligt här i Pakistan träder ingen grupp fram och tar på sig skulden. Inga motiv förs fram. Men bomben bryter mönster. Tidigare är det säkerhetsapparaten – militären, polisen, delar av säkerhetstjänsten – som utsätts. Och tidigare har attentaten skett utanför Islamabad. Gårdagens explosion utfördes inte av en självmordsbombare. Troligtvis var bomben fjärrstyrd. Anna, jag och några vänner hade just satt oss ner på en annan restaurang då vi hörde en kortvarigt, lågt muller. Andra vänner ringde snart efter och berättade om att de såg en rökpelare från detonationen. Vi åkte hem direkt.

Bomben exploderade i området där vi bor, men det är ingen risk för vår säkerhet här hemma. Målet var välkänt, en offentlig plats, inte ett hem. Vi håller oss hemma i dag, söndag. Vi känner oss skakade, men säkra. Däremot påverkar detta vår rörelsefrihet ytterligare och det sprider en enorm osäkerhet. Det är oerhört påfrestande att få sina mest basala friheter begränsade på detta sätt. Och det är ju egentligen terrorns hela avsikt.

Centralasien

Jag har just avslutat Ahmed Rashids bok Jihad. Det är en intressant beskrivning av den sociala och politiska verkligheten i Centralasien, en region de flesta av oss vet allt för lite om och det vi vet förknippar vi med Borat. Situationen i Centralasien är explosiv. Länder som Uzbekistan, Turkmenistan och Tadjikistan är platser för islamistisk mobilisering och stormakters nya maktambitioner. Sovjetunionen var inte särskilt intresserad av att exploatera de enorma fyndigheterna av olja och gas i området. Men nu är Rysslands, Storbritanniens, Kinas och USAs oljebolag där för att göra affärer samtidigt som deras regeringar skickar militärt stöd och rådgivare för att stävja militant islamism i området. Samtidigt styr korrupta eliter bestående av f.d. Kommunistpartibyråkrater länderna i sank. Situationen påverkar givetvis Pakistan. Delvis indirekt genom att Afghanistan kontinuerligt destabiliseras av vad som händer i Centralasien. Delvis direkt genom att konflikterna sprids till pakistanskt territorium. Allt oftare spåras t.ex. jihadister från Islamic Movement of Uzbekistan (IMU) till stridigheter i nord-västra Pakistan.

Trubbel i koalitionen?

Musharraf har nu meddelat att det nya parlamentet ska ha sin öppningssession måndagen den 17:e mars. Han har verkligen dragit ut på detta beslut för att låta ytterligare konflikter inom oppositionen att gå i dagern. Spelet om vem som ska bli premiärminister har tydligen börjat skada partimoralen och relationerna mellan PPP och koalitionspartnern PML-N. Att PPP kommer att utse en premiärminister är klart sedan valet. Däremot pågår en maktkamp inom PPP om vem som ska leda regeringen. Amin Fahim, som ända fram till dagarna efter valet såg ut att vara den självklara kandidaten har nu åsidosatts. Trots att han var Benazir Bhuttos trogne allierade och har varit partiets val sedan länge, utsätts han nu för en offentlig smutskastningskampanj. Kampanjen är orkestrerad av koalitionspartnern PML-N, men Zardari gör inte mycket för att ta Fahim i försvar. Tvärtom. Han spär på det hela och börjar nu själv tala om att kandidera för posten. PML-N har tre syften med sin kampanj 1) Att stävja en ev. dominans från regionen Sindh i en ny regering (Fahim är från Sindh). 2) Att tillsätta en premiärminister från Punjab. 3) Och om Fahim ändå väljs ska han veta att han är under PML-N:s toffel.

Gränsen, Wagha

Indiens premiärminister Manmohan Singh har i dagarna beskrivit den senaste utvecklingen i Pakistan som ’en stråle av hopp’. Förhandlingarna mellan länderna har under en tid gått på sparlåga. Även om Musharraf faktiskt gjorde en hel del för att få fart på diskussionerna om Kashmir är det de mer generella samtalen mellan Nawaz Sharif och Vajpayee som Singh väljer att framhålla. Eftersom de bilaterala relationerna är så svårhanterliga kommer antagligen den Sydasiatiska ekonomiska samarbetsorganisationen SAARC att få en förnyad och fördjupad uppgift. Det är det ekonomiska samarbetet som kommer att gå i bräschen för denna relation. Vid gränsposterna i Wagha - söder om Lahore, norr om Amritsar - rullar lastbilar fullastade med varor fram och åter mellan de pakistanska och indiska gränsposteringarna, men bara under vissa givna tider. Fortfarande finns en hel del handelsrestriktioner på plats, så de flesta lastbilarna lastas om innan de når respektive lands egentliga territorium. Varje dag kl.15.30 stängs gränsen länderna emellan. Två timmar senare halas flaggorna under en spektakulär ceremoni. Nationalistisk popmusik strömmar ur högtalarna på vardera sida om gränsen, och säkerligen ett par tusen tillresta hurrar, viftar med flaggor och sjunger för respektive land. Soldaterna är iklädda paraduniformer och lever upp till dramatiken. De är goda skådespelare, och har nog i lika hög grad valts ut för deras good looks som på militära meriter.

Gyllene templet, Amritsar

När man besöker det Gyllene templet i Amritsar är det svårt att tro att denna fridfulla plats kom under beskjutning från den indiska militärens stridsvagnar i juni 1984. En grupp sikhiska extremister under ledning av Bhindranwale, uppfyllda av idéer om sikhisk historisk dominans i regionen, ockuperade templet och ställde krav på ökad autonomi för sikherna. Punjabs delstatspolis gjorde inte mycket för att avhysa ockupanterna. Men centralregeringen svarade istället som den alltid har gjort mot militära inre hotbilder – med övervåld. Alltsedan Indiens självständighet pågår en ständig dragkamp mellan delstaterna och centralregeringen. Denna dragkamp är i stort sett inkorporerad i det politiska systemet och kan nästan alltid lösas genom de utrymmen som ges av konstitutionen och genom politiska förhandlingar. Men då och då bubblar regionala strävanden upp och ibland tar de militant form. Indiska Punjab, den delstat som Amritsar ligger i, har traditionellt sett varit oerhört viktigt för Indiens jordbruksdrivna ekonomi. Här byggde britterna upp enorma bevattningssystem runt floden Indus vilket skapade en stark hinduisk och sikhisk markägarklass. I takt med att dessa markägares ekonomiska inflytande ökade under senare delen av britternas styre, blev de också oerhört viktiga att vinna över för Nehru och de andra ledarna inom Kongress-partiet. Markägarna i Punjab skapade sig snart ett starkt inflytande över den självständiga indiska staten. De kunde senare växla detta historiska inflytande mot konkreta program för att vidareutveckla sin region. Genom Indira Gandhis ’Gröna Revolution’, t.ex., kunde Punjabs stora markägare dra nytta av federala medel för att mekanisera sina jordbruk och ytterligare öka effektiviteten. Punjab stärkte greppet som motorn i Indiens jordbruksdominerade ekonomi under 60- och 70-talen. Men under 80-talet började missnöjet spira och allt fler markägare talade om att på politisk väg vinna ökad regional autonomi. Samtidigt hade sikher i diaspora, framförallt i Kanada, börjat propagera för att med militära medel skapa ett Khalistan, ett självständigt hemland för sikherna. De var till denna rörelse som Bhindranwale svarade. Dessa två rörelser, den politiska och militanta, buntades i hop under Indira Gandhis allt vimsigare styre i början av 1980-talet. Hon såg båda rörelserna som utslag av ett och samma hot mot centralregeringen i Delhi och valde att svara med militära medel. Och därför rullade stridsvagnarna in på tempelområdet den 3 juni 1984 och lämnade efter sig hundratals döda vars namn nu finns förevigade i den vita marmorn som omger templet.

Shalimar-trädgårdarna, Lahore

För ett par veckor sedan beslutade Indien och Pakistan att utöka antalet flygningar mellan Delhi och Lahore för att bättre komplettera de buss- och tåglinjer som förbinder städerna. Och menar Zardari allvar med sitt senaste utspel om att ställa Kashmir-frågan åt sidan för att ge mer utrymme till att utveckla det ekonomisk samarbetet mellan Indien och Pakistan, kommer nog kommunikationera att förbättras ytterligare. När Shah Jahan styrde över sitt imperium reste han på elefantrygg från Delhi till Lahore. Enligt myterna byggde han upp ett underjordiskt nätverk av tunnlar för att förbinda de två centralorterna. En av uppgångarna i Lahore sägs finnas just här, i Shalimar-trädgårdarnas översta del. Trädgårdarna var från början uppdelade i sju etapper, som ett litet fragment av himlen på jorden, men under århundradena har ett växande Lahore ätit sig in i parken. Men området, med dess vackra marmorstrukturer, intrikata system av fontäner, dammar och vattenfall och rosenodlingar pekar fortfarande bakåt mot en tid då idéer om arkitektonisk skönhet och estetik hade såväl politisk som social mening.