Resan till Peshawar

I måndags reste jag till Peshawar över dagen. Det är alltid fascinerande att lämna Islamabad. Jag hade hyrt både bil och chaufför för hela dagen. Den nya motorvägen visade sig vara lika bra som alla säger. Den finansieras delvis genom vägtullar och den saknar utplacerade gasmackar. Detta är noga uttänkt: eftersom de flesta pakistanier varken har råd med bensin eller vägtullar så tvingas de välja andra vägar till Peshawar och lämnar motorvägen behagligt farbar. Runt om vägen vajade gulnande vete och i hettan skördade män och kvinnor vipporna och band ihop dem till knippen. Det måste ha blivit varmt för dem under dagen - temperaturen närmade sig 30 grader redan kl. 8 när jag var halvvägs till Peshawar. Även om Indus- och Kabul-flodernas nakna flodbäddar vittnade om torka såg omgivningarna runt fälten förvånansvärt gröna ut. Infarten i Peshawar liknade infarterna till Karachi eller Lahore. Det är trångt, stökigt, men färggrant. Bussarna sväller av bagage och passagerare och är draperade i plastblommor, färgade band och guldglitter. Jag slogs av hur få kvinnor som rörde sig i Peshawar. De få kvinnor jag såg hasta förbi – oftast med ett eller flera barn på armen - bar burka eller chador. Få bar hijab, eller schal, vilket är vanligt i andra pakistanska storstäder. I centrala Peshawar var gatubilden mer blandad. Peshawar ligger närmare Kabul än Islamabad. Många av de över två miljoner afghanska flyktingarna som bor i Pakistan, bor i Peshawar med omnejd. Och efter tre gott koppar gott mjölkigt te var det dags för mig att träffa FNs flyktingkommissariat UNHCR i Peshawar.

Islamabad Knights - bäst i stan på fotboll

I lördags var det fotbollsturnering här i Islamabad. Säkerhetsläget är fortsatt på 'rött', så turneringen har blivit uppskjuten flera gånger. Britterna ordnade som vanligt det hela mycket bra. Vårt lag - Islamabad Knights består till största delen av ett gäng holländare. Vi hamnade i en tuff grupp. Först ut var Japan som bjöd på visst motstånd. Domaren glömde bort tiden så vi spelade en extra halvlek i den stekande solen. Efter 6-0 till oss blåstes matchen av. Ryssland (med iranskt inslag) stod på tur. Ryssarna spelade final förra året och ställer alltid upp med ett starkt lag. Vi lyckades avväpna dem med några tidiga mål och kammade sen hem en seger med bekväm marginal. Sen var det dags för Storbritannien (lag 2) - det tröttaste av de fyra brittiska lagen. Vi promenerade hem segern och sparade krafterna inför kommande matcher. Sista matchen i gruppspelet blev en tråkig och gnällig historia mot Storturkiet (Turkiet, Kazakstan, Turkmenistan). Alla var trötta, men vi var vidare till semin. Där väntade Förenade Latinos (Spanien, Italien, Rumänien). De saknade avbytare så det blev en tuff match - i alla fall för dem. I finalen mötte vi Storbritannien (lag 1). Britter spelar fotboll på det mest besynnerliga sätt. George Orwell skrev en essä om hur han aldrig hade förstått hur sport kunde föra nationer samman, och när man spelar mot britterna kan jag inte annat än hålla med honom. De sparkar och skriker och hotar att slå ner en. Jag känner igen det från dusterna med Tudor Arms på Stadshagen. Men vi svarade dem på bästa sätt - genom att kontinuerligt rulla in bollar bakom deras målvakt. Vi kunde höja bucklan efter att ha gått igenom turneringen med idel vinster!

Maoisternas seger i Nepal

För två veckor sedan, den tionde april, hölls val i Nepal. Valutgången förvånade: maoisterna under Prachanda vann en jordskredsseger. De forna beväpnade revolutionärerna är nu det enskilt största partiet i parlamentet. Grannlandet Indiens politiker, diplomater och experter blev tagna på sängen. Indien följer annars utvecklingen noga, eftersom landet bekämpar ett oerhört våldsamt maoistiskt uppror som sträcker sig över flera delstater. Ända sedan Nehru har den indiska staten fört en kamp mot maoisterna med statens alla våldsmedel. Under kriget mellan Kina och Indien 1962 internerades indiska maoister på lösa grunder. Trots valframgångarna i Nepal säger nu maoisterna i Indien att de aldrig kommer välja den politiska vägen framför den militära kampen. När Indiens vän i Nepal, kung Birendra, mördades av sin egen son och Birendras bror Gyanendra blev kung, började Delhi söka nya kontakter i Nepal. Den hårda linjen mot maoisterna var i längden ohållbar, ansåg man i Delhi. Särskilt som kung Gyanendras styre har varit en formidabel och blodig katastrof. Maoisterna har nu folket med sig i sitt beslut att inför republik. Kina har däremot alltid haft band till maoisterna i Nepal. Relationerna mellan Indien-Nepal-Kina kommer nu att påbörja ett nytt, intressant kapitel i och med valutgången i Nepal.

Pashtunernas man

Pashtunerna på var sida om den porösa gränsen mellan Pakistan och Afghanistan har ett talesätt: ’på din sida gränsen, på min sida gränsen: vi är afghaner’. Under långa tider har den sociala och politiska makten i Afghanistan sprungit ur den pashtunska kulturen. På samma sätt har pashtunerna format den pakistanska Nordvästra gränsprovinsen och stamområdena i västra Pakistan. Medan pashtunerna i Afghanistan har fört en kamp om centralmakten i Kabul, har de pakistanska pashtunerna kämpat för ökad provinsiell autonomi. Först på senare tid har denna regionala och nationalistiska kamp snärjts in i de internationella jihadisternas väpnade och globala kampanj. En av de få personer som skulle kunna reda upp i denna katastrofala förbindelse är Afsandyar Wali Khan. Hans parti, det pashtun-nationalistiska och sekulära ANP, gick fram med stormsteg i valet i Pakistan i februari, på bekostnad av den religiösa koalitionen som tidigare styrt gränsprovinsen. Khan har tyngden, legitimiteten och förmågan att fånga upp de lokala klanledarna och föra dem in i en politisk process. Att Afsandyar Wali Khan är en nyckelspelare för hela regionens stabilitet har inte undgått Storbritanniens utrikesminister David Miliband, som igår besökte Peshawar för att samtala med Khan.

Frukost på en fredag hemma hos oss

Kina och Pakistan

Kina och Pakistan är återigen bästa vänner. Den lilla fnurra som fanns på tråden under Zia ul Haqs tid vid makten är numera utslätad. Kinesiska varor flödar över gränserna, kinesiska tjänster fyller tjänstemarknaden. Och snart kommer ett frihandelsavtal länderna emellan att förhandlas igenom, enligt Musharraf. De pakistanska ledarna vet att om, eller snarare när, USA vänder Islamabad ryggen står Kina troget kvar. Det finns flera anledningar till det. Kina ser Pakistan som en nyckel till den centralasiatiska regionen med dess olja, och med dess strategiska läge. Samtidigt är Kina, precis som så många andra i regionen, faktiskt intresserade av ett stabilt och välmående Pakistan. Självklart skulle en expanderande pakistansk medelklass skapa en enorm marknad för de kinesiska produkterna, men det är ju också så att det sista man vill se i Peking är ett indirekt pakistanskt stöd till Kinas muslimska Uhigurer. Det intressanta är att Kina inte bryr sig om gamla regionala rivaliteter. De pratar med alla, och samtalen med Indien fortsätter, om än i maklig takt.

Försommaren har kommit till Islamabad. Det är varmt, men ännu inte hett. Trädgårdarna blommar och då och då sveper lätta regnväder förbi som för att hålla grönskan vid liv lite extra länge. Däremot är smekmånaden över för den nya regeringen. En av Världsbankens ansvariga för Sydasien uttalade sig nyligen om de många och omfattande reformer som Pakistan måste genomföra för att inte ekonomin ska kollapsa. En rad drastiska beslut måste nu fattas, och de kommer inte att vara populära. Musharraf införde t.ex. en subvention av olja och bensin för att vinna folks hjärtan, men subventionen är i längden helt ohållbar. Kostnaden för subventionen äter sig in i statsbudgeten, även om Saudiarabien tidigare har meddelat att de ska täcka det hål som uppstår. Energikrisen är överlag akut. Det är inte bara hushållen som står utan el under långa tider, utan även produktionen inom den tunga industrin ligger nere med jämna mellanrum. Och det förbättrar ju inte de ekonomiska förutsättningarna.

Under veckan som gått visade Karachibaserade MQM sin ’styrka’ genom att iscensätta våldsamheter i Karachi. MQMs ’svarta tigrar’, organisationens huliganer som styr och ställer i stora delar av Karachi, lyckades för en stund infiltrera juristernas rörelse. I upploppen som följde under onsdagen och torsdagen slogs olika grupper av kostymklädda jurister med stärkta kragar och omkring tio människor omkom. Samtidigt är MQM det enskilt största partiet i Karachi och nyckeln till makten i regionen Sindh. Förhandlingarna mellan PPP och MQM har pågått sedan valet om att bilda en koalition, men i går bröt samtalen samman.

Ett maktigt natverk

Efter att ha borrat pa djupet i arkiven har i Glasgow, slar det mig aterigen vilket kraftfullt natverk det brittiska imperiet egentligen var. Langt innan vara nuvarande institutionella strukturer och fysiska kommunikationssatt var pa plats flodade kunskap, makt och resurser genom detta natverk. Genom imperiets olika nedslagspunkter knots sa vitt skilda platser som Glasgow och Bombay ihop pa ett ytterst konkret satt. Det ar t.ex. intressant att tanka sig hur en skotsk sociolog och stadsplanerare som Patrick Geddes inom loppet av ett par ar kunde leda sociologiska undersokningar i Bombay, Jerusalem, Kairo och Madras och pa ett markbart satt influera dessa valdigt olika platsers framtid.