I lördags var det fotbollsturnering här i Islamabad. Säkerhetsläget är fortsatt på 'rött', så turneringen har blivit uppskjuten flera gånger. Britterna ordnade som vanligt det hela mycket bra. Vårt lag - Islamabad Knights består till största delen av ett gäng holländare. Vi hamnade i en tuff grupp. Först ut var Japan som bjöd på visst motstånd. Domaren glömde bort tiden så vi spelade en extra halvlek i den stekande solen. Efter 6-0 till oss blåstes matchen av. Ryssland (med iranskt inslag) stod på tur. Ryssarna spelade final förra året och ställer alltid upp med ett starkt lag. Vi lyckades avväpna dem med några tidiga mål och kammade sen hem en seger med bekväm marginal. Sen var det dags för Storbritannien (lag 2) - det tröttaste av de fyra brittiska lagen. Vi promenerade hem segern och sparade krafterna inför kommande matcher. Sista matchen i gruppspelet blev en tråkig och gnällig historia mot Storturkiet (Turkiet, Kazakstan, Turkmenistan). Alla var trötta, men vi var vidare till semin. Där väntade Förenade Latinos (Spanien, Italien, Rumänien). De saknade avbytare så det blev en tuff match - i alla fall för dem. I finalen mötte vi Storbritannien (lag 1). Britter spelar fotboll på det mest besynnerliga sätt. George Orwell skrev en essä om hur han aldrig hade förstått hur sport kunde föra nationer samman, och när man spelar mot britterna kan jag inte annat än hålla med honom. De sparkar och skriker och hotar att slå ner en. Jag känner igen det från dusterna med Tudor Arms på Stadshagen. Men vi svarade dem på bästa sätt - genom att kontinuerligt rulla in bollar bakom deras målvakt. Vi kunde höja bucklan efter att ha gått igenom turneringen med idel vinster!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar