Resan till Peshawar

I måndags reste jag till Peshawar över dagen. Det är alltid fascinerande att lämna Islamabad. Jag hade hyrt både bil och chaufför för hela dagen. Den nya motorvägen visade sig vara lika bra som alla säger. Den finansieras delvis genom vägtullar och den saknar utplacerade gasmackar. Detta är noga uttänkt: eftersom de flesta pakistanier varken har råd med bensin eller vägtullar så tvingas de välja andra vägar till Peshawar och lämnar motorvägen behagligt farbar. Runt om vägen vajade gulnande vete och i hettan skördade män och kvinnor vipporna och band ihop dem till knippen. Det måste ha blivit varmt för dem under dagen - temperaturen närmade sig 30 grader redan kl. 8 när jag var halvvägs till Peshawar. Även om Indus- och Kabul-flodernas nakna flodbäddar vittnade om torka såg omgivningarna runt fälten förvånansvärt gröna ut. Infarten i Peshawar liknade infarterna till Karachi eller Lahore. Det är trångt, stökigt, men färggrant. Bussarna sväller av bagage och passagerare och är draperade i plastblommor, färgade band och guldglitter. Jag slogs av hur få kvinnor som rörde sig i Peshawar. De få kvinnor jag såg hasta förbi – oftast med ett eller flera barn på armen - bar burka eller chador. Få bar hijab, eller schal, vilket är vanligt i andra pakistanska storstäder. I centrala Peshawar var gatubilden mer blandad. Peshawar ligger närmare Kabul än Islamabad. Många av de över två miljoner afghanska flyktingarna som bor i Pakistan, bor i Peshawar med omnejd. Och efter tre gott koppar gott mjölkigt te var det dags för mig att träffa FNs flyktingkommissariat UNHCR i Peshawar.