Karakoram Highway

Vi hade det härligt i Shigar. Men på söndagen var det dags att flyga tillbaka till Islamabad. Under morgonen hade vi alla kastat oroliga blickar upp mot himlen: molnen bullade upp sig och vinden tilltog. Ett draperi av sand mötte oss på flygplatsen. Sandstormen var kraftig. Jag såg en man blåsa av sin cykel. Planet vi skulle ha åkt med vände tillbaka till Islamabad. Väderprognosen såg inte lovande ut. Regn och snö på måndagen, kanske även på tisdagen. Antagligen skulle vi kunna återvända till Islamabad först på tisdagen eller onsdagen. Men vi var en stor grupp, sexton personer, och alla ville tillbaka så snart som möjligt. Vi bestämde oss för att ta landsvägen tillbaka. Efter att ha undersökt en rad olika bussinteriörer, däck och chaufförer valde vi att hyra en minibuss med två förare. Snart efter påstigning var vi ute på Karakoram Highway. "Highway" är missvisande: vägen är smal som cykelbanan mellan Nora Torg och Mörby Centrum. Den ligger insprängd i berget som en smal luftkil. På ena sidan rasar Indus genom en 200 meter djup ravin, på andra sidan höjer sig en massiv bergvägg. Varje gång vi mötte stånkande pakistanska lastbilar stannade vi till i den mjuka vägrenen. De första 12 timarna såg jag sammanlagt två meter skyddsräcke. Karakoram Highway förbinder Pakistan med Kina. Kinesiska och pakistanska arbetare byggde den under tjugo års tid och vägskyltarna är skrivna på urdu, kinesiska – och ryska. Vägen är ett mästarprov i ingenjörskonst. På ritbordet måste mil efter mil av väg i detta otillgängliga bergslandskap sett ut som en lovvärd idé. I praktiken måste jag säga att den mest inger ångest. Inte minst under nattkörning. För vi körde i stort sett non-stop genom natten. Klockan tre i Kohistan klev en beväpnad militär på bussen. Även om han var där för att skydda oss mot överfall i detta laglösa område, kändes hans gevär som den största risken på den skumpiga vägen. Men resan var vidunderlig vacker. Under de 24 timmarna vi satt på den där bussen varierade landskapet oerhört: karga berg, stenöken, öar av grönska. Längre ner mot Islamabad är kullarna gröna, fälten vidsträckta och byarna blir till samhällen som blir till städer. Vi åkte genom små, små byar där barnen satt på farstutrappen redan kl. 5 och såg hur solen gick upp. Kvinnor hukade i fälten och rev ut lunchen bland grödorna, män hukade i vägrenen och gjorde annat. Små flockar av getter stretade upp för sluttningarna och här och där låg deras herdar i uppslagna tält på klippkanten. Och helt plötsligt, när inga byar längre syntes till vandrade en ensam man på vägen och log brett och vinkade när vi stormade förbi. Fascinerande.