Dagen efter bomben

Verkligheten är förunderlig. Tio minuter efter att ha kurat utanför vårt skafferi i väntan på en andra bomb som aldrig kom, evakuerades jag i ambassadens skottsäkra BMW. Genom de tjocka rutorna såg jag hur livet pågick precis som vanligt fem kvarter bort från attentatsplatsen. En liten pojke kastade i sig en glass innan den smälte över fingrarna. Två män spelade badminton utanför en port. En mjölkförsäljare vinglade på sin cykel under tyngden av sina kärl. Minst åtta människor hade dött alldeles i närheten. Över tjugo människor hade skadats; vissa för livet. Men här var det business as usual. Många pakistanier är bestörta och skäms över det som har hänt. Alla måste leva med vetskapen att det är pakistanier som dör i dessa attentat. Ofta är de mål - lika ofta kommer de emellan.

Spekulationerna om vem som ligger bakom dådet, hur attentatet gick till, varför Danmarks ambassad, varför just nu, fyller dagstidningar och TV-program. Jag vill istället fråga: vad kommer hända här i sommar när hettan blir outhärdlig utan fläkt men elen aldrig funkar. När mjöl, socker och gasol är så dyrt att familjen får gå hungrig ännu en dag i stinkande gränder i Lahore, Peshawar eller Karachi. När de valda politikerna i Islamabad inte kan hålla sams och de lokala politikerna fyller sina fickor. Igen. När Gud verkar nära med Rättvisan är långt, långt borta. Någonting är alvarligt skevt i Pakistan. Och det krävs förbannat mycket vilja för att hamna rätt.