Ett snöpligt slut?

Aldrig har så många marscherat så långt för att uppnå så lite. Efter att ha anlänt till Islamabad på fredagkvällen, upplöstes Den Långa Marschen kl 5 på lördagmorgonen. Av allt tal om att sittstrejka på ‘Parade Ground’ i centrala Islamabad tills dess de av Musharraf sparkade domarna från högsta domstolen återinsattes, blev intet. Tidigt på lördageftermiddagen landade jag på Parade Ground, efter en svettig cykeltur genom Islamabad. Jag hade förväntat mig att se trötta studenter, jurister och politiska aktivister ta igen sig efter nattens sång, dans och politiska slagord. Jag trodde att jag skulle få se juristernas svarta fanor blanda sig med Jamaat Islamis gröna och någon enstaka röd vimpel från Labour Party Pakistan. Medierna rapporterade under fredagkvällen om brandtal om kampen för frihet och medborgeliga rättigheter. Om demokratiska värden och välfärd. Rapporterna beskrev 100 000 hurrande människor - övertygade om att fredligt stå upp för sin demokrati. Jag hade förväntat mig att se pakistans civila samhälle hålla ut också på lördagen. Men allt jag såg var poliser som vilade i trädskuggan. Jag såg män stapla stolar och rulla ihop mattor, montera ner högtalare, rulla ihop taggtråd. Allt skräp var redan uppsopat och ivägskyfflat. Det enda som avslöjade fredagens massmöte var en envist kvardröjande doft av urin. Alla andra tecken på de bil- och busslaster av aktivister från Lahore, Multan, Karachi och Peshawar som hade trängts och trotsat hoten om självmordsattentat och polisens övervåld var ihoppackade, bortsopade, näst intill glömda. Och PPP-regeringen har inte gjort några nya tillkännagivanden som tyder på att de överväger demonstranternas krav. Musharraf fortsätter att tala i skägget om sin framtid. Allt är som vanligt. En viktig chans till förändring verkar taktlöst dribblas bort.