I går, utanför Mardan i nordvästra gränsprovinsen och i stamområdena i Malakand frågade sig de jordlösa bönderna jag intervjuade: vad gör man då markägaren vill avhysa en från den mark som ens familj har brukat i fyra generationer men aldrig ägt? Vad gör man då världsmarknadspriset på ens huvudgrödor vänder ner, men priserna på mat, gödsel och bränsle skjuter i höjden? Vad gör man då två sockerrörsskördar i rad slås ut av pest och tobaksskörden regnar bort och man inte har råd att betala tillbaka lånen som man tar för att överleva? Vad gör man när politikerna själva är markägare, byråkratin kan köpas av den som har pengar, och polisen likaså? Vad gör man när man inte har råd att skapa ett politiskt parti för att driva sina frågor? Vad gör man när arbetskontrakten i städernas fabriker är så osäkra att om man antar dem riskerar man snart att förlora både marken man just lämnat och jobbet man just tagit? Vad gör man då knappt några pengar satsas på vägar, sjukvård och skolor i ens by? Ett fåtal väljer att lyssna till de religiösa fundamentalisterna och deras visioner om rättvisa och jämlikhet i en korrupt värld. Andra väljer att komma samman, organisera sig, stå emot, och ja faktiskt, kämpa för revolutionen. De allra flesta håller sig till sitt, skrattar, gråter, försöker fortsätta som förr, och dör tysta dödar.
