I gårdagens självmordsattentat i Lahore dödades minst 24 människor. De flesta av dem var poliser. Mönstret är tydligt: allt fler attacker riktats nu mot statens maktmedel – polisen, militären, paramilitären. Ofta agerar attentatsmännen med en insiders kunskaper. I december, t.ex, sprängdes en helt omärkt buss med anställda från ISI, den mäktiga koordinatorn av Pakistans olika underrättelsetjänsters verksamhet. Attentatsmannen kunde inte ha vetat att bussen körde ISI-anställda om han inte antingen själv var verksam inom organisationen eller hade fått information från någon på insidan. Etablissemanget är, skrämmande nog, i krig med sig självt. Ett av syftena är att destabilisera statens förmåga att slå tillbaka mot de militanta grupperna, bl.a. genom att demoralisera soldater och poliser. Sedan en tid tillbaka är det vanligt att de militära förbanden tappar slagkraft eftersom dess soldater hellre lägger ner vapnen än slåss mot de militanta.
Vi går nu in i Muharram – en viktig månadslång högtid för landets shiamuslimer och en av de månader då våld är förbjudet enlig muslimsk tradition. Under denna månad brukar dock våldet öka. Sunniterrorgrupper som Sipah-e-Sahaba Pakistan (SSP) har sett som sin primära uppgift att attackera shiamuslimer. Under Muharram har de varit extra aktiva tidiagre år. Men även om terrorns intensitet är ny, så är inte själva företeelsen ny. Våldsamheter under Muharram var vanliga även under slutet av 1800-talet. Och våldets drivkraft är ofta allt annat än religiös. I Punjab t.ex, där SSP nu har sin rekryteringsgrund, ägdes en stor del av jordbruksmarken av en liten shiamuslimsk aristokrati. Konkurrensen om resurserna var en avgörande för våldsamheterna skulle eskalera där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar