Middag med Bhuttos

Skylten utanför 70 Clifton i Karachi sitter fortfarande kvar. Zulfikar Ali Bhutto, Barrister at Law. Och från en lyktstolpe invid muren hänger en bild av Murtaza Bhutto som sköts till döds av polis just på denna plats för 12 år sedan. Zulfikar och Murtaza vilar numera sida vid sida i familjegraven i Larkana. Där vilar också, sedan december, Benazir. Jag är här för att hälsa på min vän Fatima Bhutto. Hon, hennes bror Zulfikar Jr., hennes styvsyskon, och hennes styvmor Ghinwa Bhutto, bor i en lägenhet i husets andra våning. I bottenvåningen har Ghinwas parti PPP(sb) sina partilokaler. Lägenheten är målad i mörka färger, men fylld med vackert träsmide från Sindh. Omar, en gemensam vän, är med oss. Fatimas bror håller på att avsluta sina sluttentor och är för stressad för att sitta ner och prata. Omar berättar om splittringarna i juristernas rörelse. Efter att ha börjat som en samlande motkraft mot Musharraf, är rörelsen numera politiserad och splittrad. Omar är besviken men inte förvånad. Det är lätt att bli cynisk i Pakistan. Asif Zardari, Benazirs änkling, som med största säkerhet var införstådd i mordet på Fatimas far Murtaza, har just blivit frikänd från alla anklagelser. Rättegången som har sniglat på i 12 år, avslutades på mindre än en vecka efter det att Zardari intagit den politiska maktens centrum. Ghinwa sveper förbi; vi ska strax ut och äta middag. ”Du måste äta Zulfikar”, ropar hon från sitt rum. ”Och ni måste själva bestämma om ni vill resa till London. Jag kan inte bestämma åt er. Fatima, satte du Henriks blommor i vatten?”. Ibland är det svårt att tänka sig att vardagen med alla sina små små händelser och beslut faktiskt fortsätter i en så ovanlig familj som Fatimas.

Åter i Islamabad

Rosenbladen utanför Islamabads flygplats hade inte spritts för oss. Men de var vackra. De välkomnade istället ett hundratal pilgrimer som just återvänt från Mecka och Medina, fullastade med heligt vatten och billiga TV-apparater. I går regnade det tydligen här, men i dag är luften het och dammig. Vi kunde knappt urskilja kullarna som normalt sett dominerar landskapet nordväst om Islamabad. På vägen hem åkte vi förbi en liten svajande procession. Den spelade och sjöng sig fram till sufi-helgonet Bari Imams gravplats strax utanför Islamabad. Människor vandrar barfota från Peshawar för att be vid denna heliga plats. Men jag längtade bara hem till det stora fatet med guldröda mangos som Sharif sahab hade ställt i ordnig inför vår hemkomst.

Karakoram Highway

Vi hade det härligt i Shigar. Men på söndagen var det dags att flyga tillbaka till Islamabad. Under morgonen hade vi alla kastat oroliga blickar upp mot himlen: molnen bullade upp sig och vinden tilltog. Ett draperi av sand mötte oss på flygplatsen. Sandstormen var kraftig. Jag såg en man blåsa av sin cykel. Planet vi skulle ha åkt med vände tillbaka till Islamabad. Väderprognosen såg inte lovande ut. Regn och snö på måndagen, kanske även på tisdagen. Antagligen skulle vi kunna återvända till Islamabad först på tisdagen eller onsdagen. Men vi var en stor grupp, sexton personer, och alla ville tillbaka så snart som möjligt. Vi bestämde oss för att ta landsvägen tillbaka. Efter att ha undersökt en rad olika bussinteriörer, däck och chaufförer valde vi att hyra en minibuss med två förare. Snart efter påstigning var vi ute på Karakoram Highway. "Highway" är missvisande: vägen är smal som cykelbanan mellan Nora Torg och Mörby Centrum. Den ligger insprängd i berget som en smal luftkil. På ena sidan rasar Indus genom en 200 meter djup ravin, på andra sidan höjer sig en massiv bergvägg. Varje gång vi mötte stånkande pakistanska lastbilar stannade vi till i den mjuka vägrenen. De första 12 timarna såg jag sammanlagt två meter skyddsräcke. Karakoram Highway förbinder Pakistan med Kina. Kinesiska och pakistanska arbetare byggde den under tjugo års tid och vägskyltarna är skrivna på urdu, kinesiska – och ryska. Vägen är ett mästarprov i ingenjörskonst. På ritbordet måste mil efter mil av väg i detta otillgängliga bergslandskap sett ut som en lovvärd idé. I praktiken måste jag säga att den mest inger ångest. Inte minst under nattkörning. För vi körde i stort sett non-stop genom natten. Klockan tre i Kohistan klev en beväpnad militär på bussen. Även om han var där för att skydda oss mot överfall i detta laglösa område, kändes hans gevär som den största risken på den skumpiga vägen. Men resan var vidunderlig vacker. Under de 24 timmarna vi satt på den där bussen varierade landskapet oerhört: karga berg, stenöken, öar av grönska. Längre ner mot Islamabad är kullarna gröna, fälten vidsträckta och byarna blir till samhällen som blir till städer. Vi åkte genom små, små byar där barnen satt på farstutrappen redan kl. 5 och såg hur solen gick upp. Kvinnor hukade i fälten och rev ut lunchen bland grödorna, män hukade i vägrenen och gjorde annat. Små flockar av getter stretade upp för sluttningarna och här och där låg deras herdar i uppslagna tält på klippkanten. Och helt plötsligt, när inga byar längre syntes till vandrade en ensam man på vägen och log brett och vinkade när vi stormade förbi. Fascinerande.

Från Islamabad till Skardu

På torsdagmorgonen flög vi från Islamabad till Skardu. Skardu ligger i Pakistans norra områden, nära gränsen till Kina. Det är här de tre bergskedjorna Hindu Kush, Karakoram och Himalaya möts för att hålla himlen uppe för oss andra. Flygningen är en sightseeing bland högplatåer, glaciärer och bergssluttningar. Vi bjöds in till piloten för att bättre kunna se hur K2 höjer sig över molnmassorna. Landskapet är kargt och obegripligt vackert. Floden Indus borrar sig ner i dalarna med en rasande kraft. Här uppe är den smal men på vissa ställen oändligt stark, först senare kommer den att pösa ut och ge liv åt det bördiga slättlandet. Minska Kallinge flygplats till hälften så får du den ungefärliga storleken på flygplatsen i Skardu. Den ligger inkilad bland bergsluttningarna och landningsbanan ser ut att vara på sin höjd 150 meter lång. Inflygningen är brutal – jag har aldrig sett så många medpassagerare som flämtande sitter med huvudet i händerna. Över oss susar pakistanska stridsflyplan av modell F-7, kinesiska kopior av amerikanska F-16. Vi är nära det omstridda Siachen-glaciären, en av de många symboliska punkterna i konflikten mellan Pakistan och Indien. Efter att ha samlat ihop bagage och registrerat oss hos de lokala myndigheterna (namnteckning i en liggare vid bagagebandet) gav vi oss av mot Shigar-dalen och till det omgjorda 400-åriga fortet i Shigar, vårt boende under de påföljande tre nätterna.